Det där med det andra inhemska…

      Kommentarer inaktiverade för Det där med det andra inhemska…

När jag började trean i lågstadiet var jag glad som en lärka. Jag skulle äntligen få lära mig finska! Jag såg fram emot att få erövra detta språk som så många kunde men inte jag.
Det var nog inte många veckor in på det skolåret innan min entusiasm hade falnat betydligt och innan året var slut var min förtjusning som bortblåst.
Det jag minns av lektionerna var att vi hade två böcker, en textbok och en övningsbok. När man på lektionen hade gjort övningen färdig i boken och ivrigt frågade vad ska jag göra nu, blev svaret: Skriv av. Alltså man skulle öppna textboken och skriva av dagens text i sitt häfte. När man går på trean är inte textproduktionen så flytande, man är ju ännu nybörjare på att skriva och att skriva av en text på ett främmande språk tjänade ingenting till. Det enda jag övade var att producera finare bokstäver, någon finska fastnade inte. Jag tröttnade. Det var inte roligt och inte lärde jag mig någonting heller.

Följande år hade vi en ny lärare i finska och hon suckade djupt när hon insåg att ingen i klassen kunde just någonting alls. Hon gick genom två års material det året och jag tror alla lärde sig rätt bra. På femman kom det igen en ny finska lärare som sen stannade hela grundskolan ut. Det hade kunnat vara en bra sak att få behålla samma lärare men då den lärarens intresse för de som hade svaga finska kunskaper var noll. Det fanns inget intresse att hjälpa oss till en bättre förståelse, det fanns inget stöd.
Så alla de åtta åren i grundskolan, de tre åren i gymnasiet och två åren i handelsläroverket kämpade jag med finskan. Mitt intresse hade dött men språket skulle ändå tragglas och kurserna skulle man genom. I gymnasiet var läraren arg över de svaga kunskaperna och skällde ut eleverna vilket inte direkt gav någon bättre insikt i språket. I handelsläroverket minns jag att läraren var bekymrad och ville väl men det fanns inte längre tid att reparera det som elva års studier borde ha åstadkommit.

Trots att språket kändes så hopplöst svårt och omöjligt att lära sig var inte mitt intresse för finskan i sig helt dött. Jag har kämpat för att förstå och lära mig. Jag visste ju hela tiden att om jag vill leva och bo i Finland så är det viktigt att behärska det andra inhemska språket. Jag valde, trots mina dåliga kunskaper i finska, att gå bilskolan på finska. Jag hade en väninna med mig som stöd, hon är tvåspråkig så jag kunde fråga henne när jag inte förstod och materialet hade jag ändå på svenska. Jag fick körkortet på första försöket. Jag jobbade en sommarmånad på Sampos microfilmsarkiv i Åbo med idel finskspråkiga runt omkring mig. Där blev jag tvingad till att svara i telefon och betjäna kunder på finska. Stackars kunder, men på nåt sätt gick det ändå.

Så till slut blev det den ultimata språkkursen som hjälpte mig. Genom att möta kärleken i en finskspråkig man kom jag att i praktiken öva upp min finska så att jag idag talar finska i stort sett flytande. Det är nu 17 år sedan min finska bedömts i något prov och min känsla av att inte behärska språket finns kvar. Jag vet att jag pratar på men om det är grammatikaliskt rätt har jag ingen aning om. Så gissa om det har varit omtumlande denna höst när jag blev ”utslängd” från finska kursen (tidigare inlägg om det) och nu när jag skulle avlägga tenten i finska. Jag var lite nervös inför tent-tillfället och i den skriftliga textproduktionsdelen stod tankarna stilla. När jag gick på den muntliga tenten var jag lite spänd men tänkte att det går som det går. Nu har jag fått resultatet från tenten som består av fyra delar.

Registrerade resultat:
[Skriftlig] ”Goda”
[Läsförståelse] ”Goda”
[Hörförståelse] ”Goda”
[Muntlig] ”Goda”

Mina kunskaper är goda och jag behöver inte längre vara osäker på mina kunskaper, de är mätta och bedömda. Nu är jag nöjd och väldigt glad. Det här är definitivt en höjdpunkt i mina studier.

Studier, studieliv och lite roligt

      Kommentarer inaktiverade för Studier, studieliv och lite roligt

Jag är väldigt glad över att få studera. Det går framåt men inte med någon väldig fart. Jag kan konstatera att jag har avklarat 12 studiepoäng den här hösten men flera är på gång. Jag blev lite stressad en stund när jag insåg att jag valt väldigt mycket för den här perioden men när jag satte mig ner och strukturerade upp mina planer så insåg jag att det nog inte är omöjligt ändå att genomföra. Skönt. Så nu har jag lutat mig tillbaka och tänker att det blir nog bra vilket väl sen igen resulterar i att jag inte får någonting gjort och så blir det stressigt igen. När jag lyssnar på mina studiekamrater så låter det som att det är rätt normalt. Kanske jag lever studieliv?
Fast, det gör jag inte så mycket som jag skulle vilja. Jag skulle vilja hänga med på teologöl så där extempore men sista bussen går 18.20. Det finns mycket som skulle vara lättare om jag hade nåt litet rum i Åbo men man kan inte få allt. Jag har ändå vänner som ställer upp och låter mig sova över ibland när det är nåt kul på gång och det är ljuvligt!

Nästa skoj är grötfesten som gulisarna traditionsenligt skall ordna i början av december. Festen är kl 6 på morgonen! Galningar finns det många sorter och sen teologer. För mig låter det som en modifikation av julottan. Den är jag ju van med och då steg jag upp 3-4 tiden på morgonen och drog iväg till kyrkan och förberedde den innan alla andra kom. Det är en magisk upplevelse kan jag lova. Inget jag skulle vilja vara utan. Så att koka gröt på natten och dra igång fest kl 6 på morgonen tycker jag att låter riktigt kul. Gröt är jag ju också van att koka från alla församlingsjulfesterna så det här kommer att gå galant. Vi gulisar kommer att ha en riktigt rolig natt tror jag bestämt.

Mörker och ljus

      Kommentarer inaktiverade för Mörker och ljus

Jag fick i veckan lära mig att det ursprungligen firats alla helgons dag den 1 november och alla själars dag den 2 november. Dessa två dagar har smält samman till vår tids alla helgons dag som infaller lördagen mellan 31 oktober och 6 november då man minns både helgon och vanliga människor som dött.

I min hemförsamling firas kvällsgudstjänst med parentation, det vill säga man tänder ljus till minne av dem som gått bort under året i gudstjänsten. Det är en välbesökt gudstjänst och utanför kyrkan lyser ljus på nästan varje grav. Det är vackert och stämningsfullt. Det är sorgligt och fyllt av värmande minnen på samma gång. I år tändes 24 ljus för församlingsmedlemmar som gått bort och andra som fått sin sista viloplats på orten. Jag lyssnade till namnen som nämndes och tänkte att jag känt de flesta av dem.

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag 
och nånting alldeles oväntat sker. 
Världen förändrar sig varje dag 
men ibland blir den aldrig den samma .

Versen är skriven av Alf Henriksson och det var en vän som postade den på sin facebook-sida. Den är så enkel och beskriver just hur det kan kännas när någon kär gått bort. Mina tankar går till alla som saknar någon, ni är inte ensamma!

Tudelat

      Kommentarer inaktiverade för Tudelat

Jag känner ju att jag har både Martha och Maria i mig och det är kanske inte så ovanligt. Vi är nog många som består av två eller flera ”personligheter” och vanligtvis är det bra att ha olika sidor.
Men, jag känner mig också tudelad på ett annat plan. Jag har ett gott självförtroende men en inte så stark självkänsla. Jag är stark och svag på samma gång. Anna på Hälsopartners i Sverige har skrivit ett bra inlägg i sin blogg om vad självkänsla vs självförtroende är. Jag vet vad jag kan och jag vet att jag är duktig på en hel del saker. Men sen, är jag bra bara för att jag är jag? Räcker det med att jag finns till? Jag har otroligt svårt med de här två frågorna och jag vet inte riktigt hur jag ska kunna träna på att verkligen tro på att svaret är ett enkelt ja.
Jag är för det mesta i farten och jag gör en hel massa saker. Bäst mår jag när jag kan hjälpa och serva andra för då vet jag att jag gör något bra och att jag behövs. Då får jag beröm och jag är duktig, alltså är jag bra. Men, vänta lite, nej det är ju inte JAG som är bra då, det är ju vad jag GÖR som är bra. Så där var min dåliga självkänsla igen som försöker kompensera med att utnyttja självförtroendet. Gaaah!
Studielivet har hjälpt mig på traven i jakten på den förlorade självkänslan. Att lära känna nya människor och se att de vill umgås med mig bara för att jag är jag gör att jag vågar tro på mig själv. Det är spännande att göra nya saker och lära känna nya människor men mest spännande är det nog att lära känna sig själv! Jag har hållit på ett bra tag nu ren men ännu finns det saker jag inte är på det klara med. Så jag fortsätter förhoppningsvis den resan länge än.

PS. Wildcard: hur påverkar tron självkänslan och självförtroendet? – där har jag nåt att fundera på!

Känns det rätt?

      Kommentarer inaktiverade för Känns det rätt?

När jag träffar vänner och bekanta blir det oftast tal om att jag nu studerar på heltid. En följdfråga som ofta ställs är hur det går och om det känns rätt. Hur det går känns för mig lite svårt att svara på men jo, det går väl nog bra.

Hur ska jag annars tolka resultatet i första hebreiska-tenten? Jag pluggade men insåg att jag inte på nära nejder kunde allting så som jag skulle velat kunna det. En massa ord saknas i mitt vokabulär och det känns näst intill omöjligt att få inpräntat dem i skallen. Verbformerna tragglade jag så att jag kunde rabbla qals perfekt- och imperfektformer och resten hade jag lite hum om. Så min inställning till tenten var att jag är glad om jag blir godkänd. När jag sen satt där med pappren framför mig insåg jag att det inte räcker med att kunna verbformer – man ska kunna skriva dem också! Med alla punkter som inte uttalas men ändå ska vara med. Som tur var fick vi ett papper med meningar som skulle översättas och bland de meningarna fiskade jag fram verbformer och letade rätt på alla stumma punkter jag kunde hitta. Sen hände det otroliga att resultatet från tenten publicerades och jag hade inte bara blivit godkänd utan fått en femma, d.v.s. bästa betyg!
Jag har ju nog också andra kurser än hebreiska och inte blir det fulla poäng i dem men jag kommer genom och vanligtvis bedömd med en trea, vilket jag nöjer mig med. Sen finns det kurser som bedöms endast med underkänd/godkänd och de känns egentligen ganska bra för en tävlingsmänniska som jag som egentligen vill ha goda vitsord i allt.

Känns det rätt? OM det gör! Jag är så glad att jag äntligen vågade ta steget ut och göra det jag drömt om så länge! Dessutom känns det väldigt skönt att vara lite äldre och mognare i studielivet. Det är inte så att hela min värld rasar ihop om nån tent eller kurs går dåligt. Jag är inte ett smack rädd för lärarna och professorerna vilket jag har hört att de yngre studenterna kan vara. Visst har lärare och professorer makt att påverka mina studier men de kan inte röra mig som människa. Jag har min familj, mina vänner, mitt hem, mitt jobb och allting oberoende av hur studierna löper. Det är egentligen helt fantastiska insikter jag kommer till nu när jag studerar! Så, JA, det känns alldeles otroligt, grymt, härligt rätt!

Att bli bedömd – glädje eller inte?

      Kommentarer inaktiverade för Att bli bedömd – glädje eller inte?

När man studerar så ska inlämningsuppgifter bedömas och vanligtvis betygsättas. Så är det och så ska det vara. Jag hade anmält mig till en kurs i finska för det är en obligatorisk kurs och jag tyckte att det skulle bli riktigt spännande och kul att få läsa finska igen, nu när jag ändå kan någonting. Vi var 52 anmälda och 23 skulle rymmas med, så det sade sig självt att en del inte skulle kunna gå kursen. På första föreläsningstillfället klämde vi alla in oss i ett klassrum och läraren informerade om kursen, tent-tillfällen, krav och olika möjligheter varpå en del droppade av. Nästa gång fick vi kvarvarande skriva en uppsats om oss själva, våra studier och ambitioner som läraren bedömde och på basen av den bestämde hon enväldigt om vi fick en plats på kursen eller inte. Jag skrev min uppsats och när jag läste genom den tänkte jag att den inte var så dålig och insåg att det var stor risk för att jag skulle bli ”utslängd” från kursen. Några dagar senare kom ett mejl från läraren som bekräftade min misstanke. Jag var för bra för att få gå på kursen. Senare när jag hämtade ut min uppsats pratade jag med läraren som sa att om hon betygsatt uppsatsen så hade den utan vidare fått betyget GOD.
Jag är så stolt och glad över den här uppsatsen att det inte är klokt. Jag har genom hela min skoltid klarat finskan med nöd och näppe men i vuxenlivet har jag sedan lärt mig genom att tala, tala och tala lite till. Jag funderar allvarligt på att rama in uppsatsen! Så för att få min obligatoriska kurs avklarad gäller det att gå på tent och den tenten motsvarar statens lilla språkprov som det hette anno hedenhös. Sen när den är avklarad och bedömd har jag svart på vitt vilken nivå min finska ligger på.

Så här om dagen fick jag tillbaka en engelskauppsats med vitsordet 3 och jag är inte riktigt nöjd. På samma gång frågar jag mig själv: varför inte? Om jag hade fått skolvitsordet 8 hade jag antagligen varit nöjd. Det är ju länge sen jag läste engelska i skolvärlden så garanterat har den rostat en del, eftersom jag inte heller läst engelska texter på länge. Jag låg tre poäng från vitsordet 4 så det harmade lite, jag hade väl kunnat bättre? Men varför är jag då inte nöjd med en stark trea? Jag har ju inte direkt jobbat häcken av mig för uppsatsen, så jag borde väl vara glad över resultatet?
När jag studerade vid sidan av jobbet var mitt mål att få 3 i alla kurser och jag var nöjd med det. Varför är jag inte nöjd nu? Hur ska jag lära mig att det inte är hela världen om inte vitsordet är så starkt? Tävlingsinstinkten är stark och kraven  jag har på mig själv är höga, så är det. Fast, nu när jag smält det hela några dagar så är jag ändå ganska nöjd. Förlåt, glöm och gå vidare, lär nån vis person ha sagt nån gång och det är väl det jag ska göra. Förlåta mig själv, glömma harmen och gå vidare mot nya mål.

Dagens text

      Kommentarer inaktiverade för Dagens text

Dagens evengelietext:

Medan de var på väg gick Jesus in i en by, och en kvinna som hette Marta bjöd honom hem till sig. Hon hade en syster vid namn Maria, som satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord. Men Marta tänkte på allt hon hade att ordna med. Hon kom och ställde sig framför Jesus och sade: ”Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa till.” Herren svarade henne: ”Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne.”
Luk. 10:38–42

Jag identifierar mig med Marta men längtar efter att vara mera som Maria.

Surr och burr

      Kommentarer inaktiverade för Surr och burr

Jag sitter och försöker skriva en liten text om bekännelsens och prästämbetets betydelse i kyrkolagen och kyrkoordningen men utanför mitt fönster i Reuterska huset går en parkarbetare med en lövblåsare. Det är ett fruktansvärt irriterande ljud. Jag vet ju av erfarenhet hur mycket lättare och snabbare det är än att kratta, så jag försöker bita ihop. Hoppas han går på lunch snart…

Instagrambild tagen genom fösnstret

Några veckor in

      Kommentarer inaktiverade för Några veckor in

Nu har det gått ett par veckor av studieliv med föreläsningar och övningar och jag trivs! Det är sjukt skönt! Hebreiskan är spännande och utmanande, för titta! Så här ser texten ut i boken. Vackert tryckt och klart uppdelad i ord.

Men sen… Jag skriver av och transkriberar för att lära mig tyda orden. Jag kämpar med att minnas vilken krumelur som är vilken konsonant och vilken punkt som var vilken vokal, vad som är stumma tecken och när det blir dubbelt.

Nu kan jag stava mig genom texten så jag borde sluta transkribera och bara läsa för att på riktigt lära mig bokstäverna. Sen när man kan läsa vad det står gäller det att börja lära sig vad det betyder och hur grammatiken fungerar. Min hebreiskalärare Sven-Olav är en energisk lärare och han brinner för sitt jobb. Han lade upp den här lilla filmsnutten på fakultetens fb-sida och den är kul! Jag lovar att du lär dig tre ord hebreiska på kuppen om du ser på den.

Att läsa hebreiska är spännande och jag vidhåller ”Jag har ju ändå redan klarat av att lära mig finska! ”.

Jag läser ju nog annat än hebreiska också men det faller lite i skymundan för att hebreiskan är så speciell. Annat är finska, engelska, religiös fostran och kyrkorätt. Så egentligen tre språk på en gång men jag registrerar inte riktigt finska och engelska som språk. Jag kan ju prata och skriva på de språken redan. Det handlar mera om att fila på och lyfta upp kunskaper. Engelskan känns petnoga och det ska den vara eftersom det är på så hög nivå. Jag har aldrig tänkt på hur stora skillnaderna mellan amerikansk och brittisk engelska är i den skrivna texten! Massor att hålla reda på! Jag borde väl vara lika noga med de läxorna som med hebreiskan…

I veckan var det riktigt fint väder och jag hade lite tid över mitt på dagen. Jag tänkte att det skulle vara perfekt väder för en promenad för att uppväga allt sittande. I samma stund slog det mig att det finns inget som hindrar mig från att gå på en promenad! Jag är fri och ledig och min egen herre! Hastigt låste jag in mina grejer i skåpet jag har till mitt förfogande och gick ut! Underbart!

Det blir tidiga morgnar och långa dagar men ännu känns det bara helt underbart. Jag får återkomma på den punkten när vintermörkret sänker sig över Norden och slasket ligger blött och smutsigt på marken.

Gulisintagning

      Kommentarer inaktiverade för Gulisintagning

När man blivit antagen och börjat studera gäller det att även bli intagen, det vill säga gå genom de ritualer som de äldre studerandena har kokat ihop.
Jag hade förberett mig genom att med ett upprop bland mina vänner på facebook fråga efter nattkvarter och till min stora glädje var det en hel bunt av vänner som kan tänka sig att upplåta en knut, en soffa eller nånting dylikt när jag vill stanna över natten i stan. Jag hade ju räknat ut att jag inte nödvändigtvis vill vara i körskick när kvällen är slut.
Så på måndag kväll drog det ihop sig till gulisintagning. Vi var bara sex gulisar som deltog och jag tycker faktiskt att de som inte kom av en eller annan orsak missade någonting. Det finns inga krav på att man skulle måsta dricka alkohol och man kan ha roligt utan också. (Jag lovar, jag vet att det är en gammal klyscha men den är sann!)

Vi delades in i två lag som kämpade mot och med varann. Det var frågesport och gulisbingo. Frågesporten riktade mest in sig på lokalkännedom och teologiska kunskaper medan bingot hade rutor med mer eller mindre pinsamma uppgifter:
”sjung för en främling”, hoppa på tre ben”, ”krama en ålänning”,
”gå baklänges”, ”lek actionfilm”, ”ropa YOLO forever på en publik plats”,
”krama en främling”, ”bär någon i en kungastol”, ”ta en gruppselfie på domkyrkans trappa”, o.s.v.

25 olika saker skulle utföras och oj vad vi var galna och hade roligt! Mitt lag bestod av två härligt smågalna killar och jag. Till slut stod vi i ring och kastade vattenballonger mellan varann i ett försök att kasta så många varv som möjligt innan ballongen gick sönder och efter det stafett med att kasta vattenballonger till varann. Det här resulterade i att jag var ganska blöt, trots sopsäcks-kostymen. Men oj vad jag var glad och hade roligt ändå.

Eftersom jag inte frågat mina lagkamrater om lov publicerar jag inte deras nunor här men jag kan lägga upp min gamylgulisselfie. (Fast gruppselfien finns ju nog på instgram, hehe)

Efter allt detta roliga blev det pizza med de äldre studerandena och det var riktigt roligt att träffa dem. under presentationsrundan fick jag världens AA-feelis! När folk presenterade sig så lät det såhär:
Hej jag heter Janette
HEJ JANETTE svarade alla i rummet.
Det hade ju bara fattats att lägga till …. och jag är alkoholist.
Men, nej, ta inte detta som kritik av förfarandet. Det är väldans välkomnande att bli hälsad såhär!

Under pizzaätandet hade vi i gruppen ännu lite hemliga uppgifter att utföra till de andras nöje. Själv höll jag ett tal som innehöll orden styrelsen, idol, Andorra, hårborste och grönsaksbuljong! Gissa om folk såg förvirrade ut! 🙂
Så när pizzan var uppäten var det dags för den årliga raka en kokosnöt-tävlingen! En frivillig gulis behövdes – gissa vem som steg upp? Karin försvarade sin titel och där stod vi med varsin rakhyvel och rakade kokosnöte för allt vad vi var värda! Heja, heja, heja!!!

Ett råd av tre domare bedömde vår insats och hör och häpna: utslaget blev delad vinst!!! Så i nästa år blir det ingen duell utan en trekamp! Så nu äger jag en rakad kokosnöt och det är bevisad att jag är ’nuts’.
Så efter det officiella programmet var vi en liten grupp som drog iväg ut på stan. De övriga gulisarna for hem – vad ÄR det med dagens ungdom??? – men jag och några till hade riktigt roligt. När klockan visade halv tre var det dags för gamylgulisen att promenera hem till madrassen hos vännen. På vägen såg jag provodlingen vid motorvägen uppifrån och den ser faktiskt ut som en trasmatta!!