Det där med det andra inhemska…

      Kommentarer inaktiverade för Det där med det andra inhemska…

När jag började trean i lågstadiet var jag glad som en lärka. Jag skulle äntligen få lära mig finska! Jag såg fram emot att få erövra detta språk som så många kunde men inte jag.
Det var nog inte många veckor in på det skolåret innan min entusiasm hade falnat betydligt och innan året var slut var min förtjusning som bortblåst.
Det jag minns av lektionerna var att vi hade två böcker, en textbok och en övningsbok. När man på lektionen hade gjort övningen färdig i boken och ivrigt frågade vad ska jag göra nu, blev svaret: Skriv av. Alltså man skulle öppna textboken och skriva av dagens text i sitt häfte. När man går på trean är inte textproduktionen så flytande, man är ju ännu nybörjare på att skriva och att skriva av en text på ett främmande språk tjänade ingenting till. Det enda jag övade var att producera finare bokstäver, någon finska fastnade inte. Jag tröttnade. Det var inte roligt och inte lärde jag mig någonting heller.

Följande år hade vi en ny lärare i finska och hon suckade djupt när hon insåg att ingen i klassen kunde just någonting alls. Hon gick genom två års material det året och jag tror alla lärde sig rätt bra. På femman kom det igen en ny finska lärare som sen stannade hela grundskolan ut. Det hade kunnat vara en bra sak att få behålla samma lärare men då den lärarens intresse för de som hade svaga finska kunskaper var noll. Det fanns inget intresse att hjälpa oss till en bättre förståelse, det fanns inget stöd.
Så alla de åtta åren i grundskolan, de tre åren i gymnasiet och två åren i handelsläroverket kämpade jag med finskan. Mitt intresse hade dött men språket skulle ändå tragglas och kurserna skulle man genom. I gymnasiet var läraren arg över de svaga kunskaperna och skällde ut eleverna vilket inte direkt gav någon bättre insikt i språket. I handelsläroverket minns jag att läraren var bekymrad och ville väl men det fanns inte längre tid att reparera det som elva års studier borde ha åstadkommit.

Trots att språket kändes så hopplöst svårt och omöjligt att lära sig var inte mitt intresse för finskan i sig helt dött. Jag har kämpat för att förstå och lära mig. Jag visste ju hela tiden att om jag vill leva och bo i Finland så är det viktigt att behärska det andra inhemska språket. Jag valde, trots mina dåliga kunskaper i finska, att gå bilskolan på finska. Jag hade en väninna med mig som stöd, hon är tvåspråkig så jag kunde fråga henne när jag inte förstod och materialet hade jag ändå på svenska. Jag fick körkortet på första försöket. Jag jobbade en sommarmånad på Sampos microfilmsarkiv i Åbo med idel finskspråkiga runt omkring mig. Där blev jag tvingad till att svara i telefon och betjäna kunder på finska. Stackars kunder, men på nåt sätt gick det ändå.

Så till slut blev det den ultimata språkkursen som hjälpte mig. Genom att möta kärleken i en finskspråkig man kom jag att i praktiken öva upp min finska så att jag idag talar finska i stort sett flytande. Det är nu 17 år sedan min finska bedömts i något prov och min känsla av att inte behärska språket finns kvar. Jag vet att jag pratar på men om det är grammatikaliskt rätt har jag ingen aning om. Så gissa om det har varit omtumlande denna höst när jag blev “utslängd” från finska kursen (tidigare inlägg om det) och nu när jag skulle avlägga tenten i finska. Jag var lite nervös inför tent-tillfället och i den skriftliga textproduktionsdelen stod tankarna stilla. När jag gick på den muntliga tenten var jag lite spänd men tänkte att det går som det går. Nu har jag fått resultatet från tenten som består av fyra delar.

Registrerade resultat:
[Skriftlig] “Goda”
[Läsförståelse] “Goda”
[Hörförståelse] “Goda”
[Muntlig] “Goda”

Mina kunskaper är goda och jag behöver inte längre vara osäker på mina kunskaper, de är mätta och bedömda. Nu är jag nöjd och väldigt glad. Det här är definitivt en höjdpunkt i mina studier.