Vid lunchen idag blev det tal om en gudstjänst och om präster. Jag rekommenderade mina kamrater att gärna gå ofta i gudstjänsten och gärna se många olika präster. Som vaktmästare har jag sett så många olika präster genom åren och dragit mina slutsatser. En studiekompis opponerade sig mot att gå i gudstjänsten för att studera prästerna och menade att man nog ska gå i gudstjänsten men för sin egen själs skull, inte för att sitta och tänka på vad prästen gör och varför hen gör si eller så.
Jag håller både med och ändå inte. Nej man ska inte sitta och enbart fundera på vad prästen sysslar med eller hur och vad hen säger men jo, man ska gärna se hur många olika präster genomför gudstjänsten för att kunna hitta sin egen väg. För när man sitter där i bänken så händer det ibland att någonting klickar till och man kan tänka Så där! Så där vill jag också göra för det känns så bra! Eller sen kan det ibland bli till nej, nej det där vill jag undvika.
Men nu när jag tänker efter så vill jag att man deltar i olika prästers gudstjänster för att får en vana, för att kunna känna sig hemma i gudstjänsten och kyrkan och för att se att det finns många olika sätt att göra samma sak och alla sätt är okej. Det betyder att när vi sen söker vårt sätt så är det okej. Alla kommer inte att tycka att det är bra, och det behöver de inte heller men jag får vara präst på mitt sätt.
 |
| Lääninrovasti Esko Laine Bilden är från Motoristikirkko 2014 i Lundo och har egentligen inget med texten att göra |
Jag vill dela ett minne jag har om hur olika präster kan göra. Genom jobbet blev det länge så att jag mest deltog i gudstjänsten i hemförsamlingen och oftast med den egna prästen som gjorde gudstjänsten så som för oss var det vanliga. Sen fick jag en längre ledighet och av nyfikenhet sökte jag mig en gång till grannförsamlingens gudstjänst. Jag minns att jag satt och gapade. Jag blev så överrumplad av hur den prästen gjorde gudstjänsten och det berörde mig starkt. Det var egentligen ingenting konstigt men istället för att leda gudstjänsten från altaret bakom altarskranket satt prästen i första raden i kyrksalen och steg därifrån fram och ledde gudstjänsten i koret framför altarskranket. Jag fick en väldigt stark känsla av att den prästen var en av oss. Prästen var en del av församlingen men var den som ledde gudstjänsten. Jag hade aldrig förr sett något sådant och det berörde mig djupt.
Jag hade inte för avsikt att studera prästen i gudstjänsten men jag fick ändå en upplevelse jag ännu många år senare bär med mig. Jag vet att jag vill vara en sådan präst. Jag vill vara en av församlingen, en som alla andra men den som har i uppgift att leda gudstjänsten. I denna enkla handling fanns sådan värme och den talade mycket högre än några ord någonsin kunde göra.
Så min slutsats är att det är viktigt att se hur andra gör för att hitta sig själv och sitt sätt.
Själv är jag så pass märklig att jag tror att det finns en rätt gudstjänst och att det inte är en smaksak hur man gör.
Varför skulle man inte kunna gå i kyrkan för att se hur andra gör? Ska man en gång bli präst är det nog hög tid att röra sig i kyrkobyggnaden, vara aktivt med i församlingslivet och insupa allt man bara hinner. Hur fel kan det inte bli om en blivande präst inte tar in olika prästers sätt att jobba? Samtidigt är det som Samuel skriver att det finns en "rätt" gudstjänst. Man måste lita på att Gud verkar. Vi är Guds språkrör så han tar nog hand om oss. Men jag upplever att trovärdigheten krymper om en blivande präst inte aktiverar sig (allra senast som studerande) i församlingslivet. Vad man sen gör är en annan sak. Det finns rum för alla i kyrkan!
Inte hävdar jag på något vis att man inte får iaktta och rentav utvärdera prästen i kyrkan, det är väl den enda vägen till riktigt god liturgi.
Det enda jag delvis opponerar mig mot är att flänga runt från by till by och försöka ta intryck från så många platser man kan. Då blir det nog osunt. En gudstjänstgemenskap skall ju vara just det – en gemenskap! En vis man berättade att man inte kan döma ett kyrkosamfund innan man har bott i dess hägn i tre år, först då kan man göra en helhetsbedömning. Och jag tycker att man kan gräva där man står och finna rikedomen i det egna, om dock inte svälja precis allt ögonaböj (jag tror rentav att den celebrerande prästen skulle bliva glad av frågor).
Sedan kan jag inte hålla med Camilla mer. Inte kan man ju bli läkare utan att ha satt sin fot innanför sjukhusets portar! Att ha hand om människors själar är MINST lika delikat och kräver stor erfarenhet och visdom, och den vill jag påstå att man inte finner vid någon Akademi i hela världen, det är nämligen en strikt "konfessionell" disciplin. Och att öva sig i den pastorala aspekten av prästämbetet är en ständig övning som inte handlar om goda tentresultat utan andlig förkovran.
Sedan bara en kort kommentar om att det finns rum för alla i kyrkan. Själv måste jag erkänna att jag inte helt upplever saken på samma sätt. Kyrkan är de heligas gemenskap, förvisso ett lasarett för usla syndare, men det är ingen nöjespark där man får göra och tycka vad man vill. Och själv är jag ganska säker på att jag själv inte får plats i den kyrka som vi kallar för Borgå stift – jag är helt enkelt för tokig. Bryr mig för mycket om den Lutherska bekännelsen, det apostoliska arvet, den klassiska etiken, sakramenten och evangelium. En handfull av mina goda vänner har inte blivit prästvigda – fick inte rum i kyrkan – på grund av sina övertygelser, och jag är rädd att jag själv går samma öde till mötes. Frågan är då vart jag skall ta vägen.
Aj jo, det var ju ännu en sak: det är väl om man håller sig till ett sammanhang som man har bäst möjlighet att engagera sig i gudstjänsten?
Jag håller med om att man inte ska flänga runt som en gårdfarihandlare för att bonga maximalt många präster men man ska inte låsa sig vid en enda heller. Det gör gott att se variationen och den kan man se redan i en församling med flera präster. Det är på små orter med endast en präst som variationen blir skral. Så kan det göra gott att ta sig till grannkyrkan nån gång. Jag håller också med om att celebranten kan bli glad av frågor för det kan ju vara att den prästen gör saker av gammal vana utan att tänka på varför dess mera eller så funderar den också på vad som är det bästa. Konstruktiv kritik är ju det som för oss framåt!
Jag förstår din oro för att inte höra till "alla" och jag vet inte vad jag ska svara. Jag tror vi får ta den diskussionen över en kopp te eller kanske en gryta gröt för att undvika eventuella missförstånd.