Efter första veckan

      Kommentarer inaktiverade för Efter första veckan

Jag klarade mig genom första veckan. Nu återstår bara resten…
Första veckan består av introduktion till de sju inriktningarna man kan välja på teologiska och en hel massa information om allt möjligt man behöver känna till när man börjar studera. Gissa om det går runt i skallen när dagen lider mot sitt slut? Varje dag, samma sak, hela första veckan. Jag var trött och hade en liten huvudvärk när jag kom hem. Det kändes helt fysiskt hur hjärnan var trögstartad och hade problem att hänga med alla kunskap och information som bjöds ut. Detta trots att Åbo som studiestad inte är ny för mig och jag har redan bekantat mig med alla inriktningar!
Jag knåpade ihop en kursplan (läs schema) åt mig så att jag visste vad jag skulle ta tag i när måndag morgon kom i vecka två.

Här finns visdomen samlad. Mängder och ännu större mängder av böcker…

Så kom måndag morgon och kvart över åtta var jag och några studiekamrater bänkade för att lära oss hebreiska. Hebreiska av alla ämnen! Jag kände mig skeptisk när vi drog igång. HUR i hela friden ska jag någonsin kunna lära mig detta rövarspråk med hemliga tecken? Efter lektionen kändes det inte alls lika hemskt, utan snarare utmanande och spännande. Det finns en chans att jag kan lära mig det här. Jag har ju ändå redan klarat av att lära mig finska!

Nu börjar allvaret – eller ska jag säga det roliga?

      Kommentarer inaktiverade för Nu börjar allvaret – eller ska jag säga det roliga?


Jag gissar att det är några som väntar på rapport från studielivet…
Andra dagen avklarad och jag är helt slut! Det är introduktionsvecka så de “riktiga” studierna har jag inte ännu kommit igång med. Det är introduktion till alla olika ämnen och presentation av professorer, lärare, personal och studerande. Ändå är det spännande och påfrestande för en stackars trögstartad hjärna som min. 
Roligt är det och det känns så rätt! Skoj är också det faktum att jag svävar nånstans mellan första och andra årets studerande då jag redan avlagt det mesta av första årets kurser. Jag är ytligt bekant med utrymmena och de flesta lärare har jag träffat tidigare i nåt sammanhang. Moodle är jag van med och användarnamn hade jag sen tidigare. 
Jag har funderat på mitt kursval och preliminärt plockat ihop ett schema för första perioden som egenläraren tyckte såg färdigt ut. Så jag känner att jag är på god väg. Lite fasar jag för hebreiskan som börjar i måndag klockan åtta men läraren Sven-Olav såg ut som en liten pojke, som inte kan hålla sig stilla för att det är så roligt och spännande, när han presenterade de klassiska språken. Så om läraren är så förväntansfull för att få börja lära ut detta obegripliga språk så är det väl bara att haka på med förväntansfullhet och glädje och ta emot den kunskap han kan dela med sig? Nja… fortfarande tveksam.
Mina kurskamrater då? Ja, vi är nog en salig blandning. En är pensionär, en har just skrivit studenten, en har jobbat några år i en församling, en har avklarat militären, en har studerat teologi ett par år ren men bytt universitet och jag har varit kyrkvaktmästare i många år. Gruppen består av några till som faller i ungefär samma fack som dessa ovan uppräknade. Vi är en lustig skara som jag tror passar bra ihop till slut. Det kan bli fantastiska diskussioner när vi har så olika bakgrund och intressen.
Jag kan helt ärligt säga att jag ser fram emot detta första år av studier på heltid. Jag tycker att det är alldeles fantastiskt att jag har fått den möjligheten. Jag tycker att det är en massa trevliga människor som jobbar och studerar på fakulteten och det ska bli alldeles härligt att få lära känna nya vänner. 
Jag är på väg!

Ett ord på vägen

      Kommentarer inaktiverade för Ett ord på vägen
Åh, jag blev så rörd idag när min jobbkompis Mia kom med ett kort och en stor kram för att säga hej då. Det kortet ska jag hänga upp och ha som en lykta på vägen att se på när det känns motigt! 
På kortet har Mia skrivit att jag nu ska bli människofiskare. Oj, det känns stort!
För att nu ta till en kliché: 
I dag är början på resten av mitt liv!

Det närmar sig

      Kommentarer inaktiverade för Det närmar sig

I dag har jag jobbat min nästsista dag innan studieledigheten. Jag går omkring på jobbet och känner att jag småmyser och känner mig förväntansfull. Det ÄR spännande men jag ser fram emot det med tillförsikt. Jag känner att det här är just precis det jag vill göra nu. Det känns så rätt. På samma gång går jag omkring på jobbet och känner mig lite vemodig. Jag har ju jobbat här ett par år nu och känner mig rätt hemmastadd. Jag gillar mina arbetskamrater och de säger att de är ledsna för att jag lämnar dem även om de är glada för min skull. Det kommer säkert att komma dagar då jag saknar jobbet men trösterikt är ju att jag inte sagt upp mig och klippt alla band. Jag blir alterneringsledig och är tillbaka på jobbet nästa sommar.

Det är lite spännande att stå som på bryggkanten och se ut över havet framför. Jag vet att jag snart kommer att hoppa i vattnet men jag vet inte om det är djupt, om vattnet är varmt eller kallt, om jag är bra på att simma eller vad som händer sen. När människor frågar mig om vad som väntar, hur jag tänker lägga upp det, hur länge det tar och andra studierelaterade saker får jag nästan varje gång svara att jag vet inte ännu.

I morgon är det ännu en jobbdag och efter det blir det en veckas semester. SEN börjar mitt år som gulnäbb och teologiestuderande!

I väntan på besked

      Kommentarer inaktiverade för I väntan på besked

Jag vill veta nuuu!! 

Åh, jag blir så frustrerad över att tiden tycks gå så långsamt när man väntar på någonting. Jag antar att jag borde vara glad över att tiden går långsamt ens ibland för vanligtvis rusar den iväg så jag knappt hinner med men just nu när jag väntar på beskedet från Akademin så är jag just så där otålig som småbarn på julafton.
Jag fick höra av en insatt att breven antagligen postats idag så nästa vecka borde beskedet komma. Den informationen gjorde mig om möjligt ännu mera otålig. Hittills har jag levt med att beskedet kommer den 15 juli och det har ändå känts okej. Jag har varit medveten om att beskedet kommer senast 15 juli men jag förträngde det ordet för att inte förvänta mig något i förtid.
Ändå sitter jag här och biter på naglarna (bildligt, för jag hatar att bita på naglarna – det känns äckligt) och väntar på att få veta. Plan B finns om jag inte kommer in så det är absolut ingen panik, men ändå…
Gaahh!! Frustrerande!

Är jobbet bara död och begravning?

      Kommentarer inaktiverade för Är jobbet bara död och begravning?

Berättade för en bekant att jag tänker studera och vi kom in på prästyrket varpå min bekant sa att det nog är ett tungt jobb med tanke på alla begravningar o sånt. Jag har tidigare fått höra samma sak om jobbet som kyrkvaktmästare, att det måste vara tungt med alla begravningar.
Är döden faktiskt det ENDA folk tänker på när man pratar om kyrkligt anställda??
 
Jag känner faktiskt inte igen mig i detta, att det skulle vara ett så tungt jobb på grund av begravningarna. Visst, det finns begravningar som är otroligt sorgliga och som kryper under skinnet på en. Det finns dagar när man inte skulle orka ta ett steg till för att döden är så grym, men de dagarna är få och de drabbas man nog av i andra yrkeskårer också. Tänk på alla inom sjukvården, begravningsbyråernas anställda, i trafiken, lokförare och långtradarchaufförer som råkar ut för självmordskandidater. Det finns nog i andra branscher också!

Jag upplever att begravningar kan vara ljusa, vackra och trösterika. Jag har ett hopp som lever vidare efter döden. Jag har en tro som bär när det är tungt. Dessutom distansierar  man sig i jobbet. Man kan inte gå med i de anhörigas sorg för fullt varje gång för då orkar man inte och då kan man inte vara det stöd och den hjälp de behöver och förväntar sig av en person i den här yrkesrollen. Nej, att jobba i kyrkan är ett bra jobb enligt min åsikt. Varför skulle jag annars vilja stanna och lära mig mera?

Varför glömmer folk allt jobb som görs bland de levande, barnen, de unga, de vuxna, de åldrande, på stan, i hemmen. Varför minns man inte dopen, konfirmationerna och vigslarna?
Jag har en stark och brinnande tro på ett liv FÖRE döden!

Urvalsprovet är avklarat

      Kommentarer inaktiverade för Urvalsprovet är avklarat



Idag var det då den viktiga dagen. Jag sov lite oroligt i natt och vaknade smått trött när väckarklockan ringde. Sakteligen masade jag mig iväg och halv tio var jag på plats i aulan utanför auditoret där provet skulle skrivas. Vi samlades några stycken på sofforna där och jag tänkte att vi nog var en ganska brokig skara som samlades. En vän kom personligen och lyckönskade mig, för hon jobbar i samma hus. Så blev klockan fem före tio och vi stegade in i auditoriet, satte oss och inväntade provpappren. Jag insåg att min blyertspenna var urusel så det skulle bli till att skriva med bläck. Aj då, men det fick gå. Så fick vi provpappren och intruktionerna. Första delen bestod av två artiklar som man skulle läsa och man fick göra anteckningar, tid 45 minuter. Så togs artiklarna bort och frågorna delades ut, tid 45 minuter. Jag läste och läste och insåg att tiden var ganska jämnt räknad för min del. Jag skrev svaren och insåg att tiden gick ganska jämnt igen. Men jag kände mig inte stressad så det var bra. Den andra delen bestod av frågor som baserade sig på boken man skulle ha läst. Jag läste boken, men lite slarvigt. Så där satt jag med frågorna och undrade VAD var det jag hade läst? Vad stod det egentligen i boken? Jag skrev svaren, flummade på och hoppas innerligt att det blev ens ditåt det som stod i boken. Att skriva med bläckpenna var inget problem. Så lämnade jag in pappren.
Nu är det då två månader tills jag får veta om jag blivit antagen eller inte. Det känns som en oändligt lång tid just nu. Det finns inget jag kan göra så det är bara att fortsätta som vanligt och så snabbare än jag tror är dagen här och jag får veta hur min höst tar sig.

Vårens kurs är avklarad och urvalsprovet gjort så nu är det väl då SOMMARLOV!

Kursen avklarad

      Kommentarer inaktiverade för Kursen avklarad



Så har jag skrivit sista uppsatssvaret i kursen och gjort kursutvärderingen. Jag är väldigt nöjd att jag hoppade på den här kursen för lättare kurs har jag aldrig gått! Att jag dessutom fått fulla poäng för de tre första uppgifterna gör inte saken sämre. MEN, jag känner mig som om jag skulle bluffat mig genom kursen! Hur ska jag skaka av mig den känslan? Jag har gjort exakt det som jag blivit ombedd att göra så jag har inte bluffat, men ändå känns det som att det gick lite för enkelt. Nåja. Inte klaga nu. Tacka och ta emot! Allt behöver inte vara blod, svett och tårar!

I morgon bär det av till akademin för att skriva urvalsprovet. Jag har en liten orolig känsla i kroppen för jag har inte läst hela boken ännu som provet baserar sig på. Men till lika har jag en känsla som säger att det inte kan gå på tok för boken var så enkel, så basic. Jag har ju ändå läst bra många böcker ren och klarat av flera kurser. Jag har många års arbetserfarenhet inom vår evangelisk-lutherska kyrka att luta mig tillbaka på. Jag kan en hel del av “facktermerna” redan, jag kan en massa. Men så kryper den där oroliga känslan fram igen och säger “du ska inte tro att du är nåt, bli inte styv i korken nu, det KAN skita sig ordentligt ännu”

Jag funderade faktiskt på vad jag ska göra om jag inte blir antagen. Jag har alterneringsledigheten så klar jag nu kan ha den så vad gör jag om jag står där utan studieplats? Svaret var egentligen ganska enkelt. Jag studerar på heltid vid öppna universitetet! Det är väl kanske lite knepigare men det är helt möjligt. Så jag kunde pusta ut och konstatera att jag har en “plan B”. Åh, jag ser SÅÅ fram emot att få börja studera i höst och att få göra någonting annat än jobba. Jag ser fram emot att ha helgerna lediga och att delvis få planera min tid just så som jag själv vill. Det känns spännande, det förnekar jag inte, men det känns bra. Det är skönt att ha en plan och veta vad jag vill.

Kollegan

      Kommentarer inaktiverade för Kollegan

Det verkar som om det inte är bara jag som tycker att det är spännande att jag ger mig i kast att studera teologi på heltid. På jobbet är det en av arbetskamraterna som gärna lyfter fram det stup i kvarten känns det som. Jag tycker inte att det är nånting som behöver nämnas om mig så fort jag träffar någon ny människa men det tycker kollegan. Inte skäms jag för det men det är inte det mest viktiga här i världen, faktiskt. Dessutom tycker jag att det inte spelar någon roll i mitt arbete och i kontakten med nya personer. Det är framtiden och den blir som den blir, OM den blir.
Jag antar att jag borde känna mig smickrad över att kollegan lyfter fram det som en positiv sak men jag är så mycket egensinnig att jag faktiskt tycker att det inte är kollegans sak att lyfta fram utan min egen. Jag får väl vänja mig. Eller säga ifrån. Men, är jag småaktig om jag säger ifrån? Vad jag har egentligen för argument för att be kollegan hålla tyst? Behöver jag några andra argument än att jag inte tycker om att kollegan gör så?
Så många frågor och de lär inte bli färre med tiden…