I tisdags ringde kyrkoherden och undrade vad jag ska syssla med på fredag. Jag vet inte, svarade jag, det beror på vad förmannen ber mig göra på jobbet… Diskussionen fortsatte och förmannen involverades och till slut var det klart att jag skulle ta hand om skolgudstjänsten och dagisets vårkyrka på fredag. Spännande, kul och utmanande!
Följande steg blev den lindriga paniken över Vilken bibeltext ska jag välja? Vad ska jag säga? När ska jag hinna samla mina tankar?
Jag kollade kyrkohandbokens texter för de närliggande söndagarna och fastnade för gällande söndags episteltext från Johannes första brev (1 Joh 4:16-21). Den handlar om Guds kärlek och om att vi ska älska vår broder. Sen var det då “bara” att skriva ner mina tankar… Tidigt på fredagsmorgonen kom jag ihåg att gudstjänsten var tvåspråkig. Tur var det att jag kom ihåg det för nu hann jag ännu klämma in en förkortad version på finska.
Mina händer skakade och jag var nervös som bara den i början men ganska snabbt lugnade jag ner mig och kände mig trygg i situationen. Alldeles fantastiskt var det att ha närmare hundra barn i åldrarna 6 till 16 med sina lärare där i kyrkbänkarna som satt knäpptysta och lyssnade till mig. När vi sen sjöng Den blomstertid nu kommer blev jag så rörd att jag inte riktigt kunde sjunga med.
Dagis vårkyrka var en kort andakt där jag läste ur en barnbibel om hur Guds kärlek är som ett litet frö som växer och blir ett stort träd. Det gick också riktig bra, tack vare vår superduktiga kantor Ami.
Här kommer då talet jag höll för skolbarnen:
Den som älskar Gud skall också älska sin broder. Eller syster. Eller kusin. Eller kompis. Eller vilken människa som helst. Det här låter ju omöjligt eller åtminstone jättejobbigt. Vi känner alla nån som vi inte tycker om. Nån som vi tycker att är irriterande, eller dum eller konstig på nåt sätt.
Johannes kirjoitti kirjeessään että meidän on rakastava veljemme. Hän tarkoitti että meidän tulisi olla kilttejä kaikille, mutta sehän on tosi vaikea jos ei tykkä kaikista. Eräs pappi sanoi minulle kerran että ei tarvitse tykätä kaikista mutta että on rakastettava kaikkia. Sehän kullostaa hassulta, eikö niin? Miten voi rakastaa joku jos ei tykkää siitä? Se ei ole helppoa mutta Jumalan avulla voimme oppia olemaan kilttejä kaikille.
Jag har en kompis som är präst och hon sa en gång åt mig att man måste inte tycka om alla, men man måste älska alla. Det här låter ju helt galet. Hur ska man kunna älska nån om man inte tycker om den? Jag ska förklara lite. Den kärlek Johannes skriver om inte är samma sak som när man blir kär i nån och blir pirrig i magen bara man ser henne eller honom. Den här kärleken är ungefär samma sort som den man känner för mamma och pappa och syskon och jättebra kompisar. Alla de här människorna som man vill va med nästan jämt och som man vill vara snäll mot.
Om vi för en liten stund låtsas att vi känner så här för alla mänskor i världen, precis alla människor. Då vill vi ju vara snälla mot precis alla! Vi skulle respektera varandra och inte vara dumma mot varandra. Det skulle inte finnas krig eller bråk alls, för alla skulle vilja vara snälla mot varandra. Det är det här som Gud vill. Att vi ska vilja vara snälla mot varandra.
Jos kokeilemme pienen hetken se tunne että rakastamme kakki ihmiset niin huomaamme että silloin haluaisimme myös olla kilttejä kaikkia vastaan. Näin on Jumala sen ajatellut, että kaikki ihimiset olisivat kilttejä toisilleen.
Men nu kan vi sluta låtsas och då kommer vi i håg att vi inte alls gillar alla människor. Så hur ska vi då göra för att kunna respektera och vara snälla mot människor vi inte gillar? Hur ska vi kunna älska alla? Johannes skrev det i faktisk här i sitt brev fast det lät lite krångligt. Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. Det här betyder att vi får be om hjälp av Gud.
Vi kan få lite kärlek av Gud, han delar gärna med sig om vi frågar. När vi ber om kärlek av Gud så kan vi öva oss på att vara snälla mot alla och mot såna som vi inte tycker om och sakta blir vi bättre på det. Gud blir inte heller arg om det inte lyckas riktigt med det samma. Vi får be på nytt om hjälp och be om mera kärlek och fortsätta öva på att vilja vara snälla mot alla.
Nyt on kesä ja luonto on niin kaunis. On lämmintä ja voidaan leikkiä ja uida ja nauttia. Silloin on myös aika helppoa olla kiltti kaikille niin nyt on hyvää aikaa harjotella miten osoitetaan rakkautta kaikille. Aina jos tuntuu hankalalta saamme pyytää Jumalan apua koska Jumala on aina mukanamme.
Nu har vi hela sommaren framför oss. Naturen grönskar, fåglarna sjunger och det är varmt och skönt. Vi kan gå och simma och leka med våra vänner. När det är så här fint och skönt är det ganska lätt att vara snäll mot andra. Det är lättare att öva sig på att älska alla och det är bra att börja när det är ganska lätt. Sen i höst när skolan börjar igen kanske det blir lite svårare att vara snäll mot precis alla men då får vi be Gud om hjälp och öva lite mera. Sakta blir man bättre på att visa kärlek och vara snäll.
Nu får vi knäppa våra händer och be tillsammans till Gud.
Gud, du är för oss, dina barn, som en öm mor och som en älskande far.
I ditt ord lär du oss att vi inte behöver rikedom men att vi behöver kärlek.
Jumala, sinä olet aina medän kansamme.
Sinä olet opettanut meille että rakkaus on rikkautta tärkeämpi.
Tarvitsemme apuasi osoittaa rakkautta toisillemme.
Misstänksamhet, ensamhet och hat gör oss fattiga på gemenskap.
Visa oss vägen till varandra och till kärlekens värme.
Detta ber vi om i vår Herres Jesu Kristi namn.
Amen
Jag är jätteglad för varje liten chans jag får att prova mina vingar som teolog. Tack Sara för att du valde mig och för att jag fick förtroendet att hålla de här gudstjänsterna!
