Jobbet som består av unika tillfällen

Den här helgen är min första jobb-helg den här sommaren och det föranleder mig att återkomma till ämnet döden. Det verkar som att jag skriver ett inlägg per år på det temat. 2014 skrev jag om jobbet och döden och 2015 skrev jag om hur man vid ett dödsfall står tomhänt och frågande.

Den här helgen består av 1 st jordfästning, 1 st urnebisättning, 1 st välsignelse av äktenskap, 1 st vigsel, 2 st dop, 1 st gudstjänst och 1 st högmässa. Det är i stort sett bara en konfirmation som fattas för att göra helgen komplett i fråga om högtider under livets gång.

Som vaktmästare gäller det att hålla tungan rätt i mun och se till att varje händelse är förberedd med rätt tillbehör. Ibland ska det vara kandelabrar, ibland katafalk, ibland vigselrya, ibland vatten i dopfunten, ibland nattvardskärl… Under mina år som vaktmästare har jag glömt samtliga någon gång förutom katafalken. Jobbet består av tusen små detaljer som ingen tänker på så länge allt är på rätt ställe vid rätt tidpunkt.

Förrättningarna blir till en vana för personalen men de är alltid någons speciella dag och ”en-gång-i-livet”-händelse och det måste man hålla i minne. Det får inte bli löpande bandet och rutin utan varje tillfälle är unikt, även när det är sjuttioelfte vigseln/dopet/jordfästningen för personalen. Sen ibland kommer de här förrättningarna som är ordentligt speciella även för personalen. Det handlar oftast om att de inblandade är ens släkt och vänner och då involveras man känslomässigt på ett helt annat sätt än när man tar hand om obekanta människors speciella stunder.

Jordfästningen idag var en av dessa gånger. Jag kan inte säga att jag kände den döda men vi var bekanta. En del av vänkretsen var gemensam så det var många bekanta ansikten i bänkraderna. Jag är en person som lätt speglar andras känslor så visst rann mina tårar också. Sånt händer och det är inte hela världen, det visar ju bara att man är en empatisk människa. Ändå är det tungt.

Den jag beundrar stort idag är prästen. Hon stod där till synes lugn och förrättade jordfästningen av sin goda vän. Jag vet att det verkligen inte var lätt men hon gjorde det så bra. På nåt sätt kunde hon behålla fattningen och rösten höll hela vägen genom jordfästningen. Jag är full av beundran. Jag tänker att om jag en dag blir prästvigd så får jag förbereda mig på att kunna hamna i samma situation. Ändå undrar jag hur jag ska kunna klara ut det? Jag antar att det bara går på nåt sätt den dag det kommer emot en. Kanske jag får hålla fast vid det här löftet från första Korinthierbrevet: Gud är trofast och skall inte låta er prövas över förmåga: när han sänder prövningen visar han er också en utväg, så att ni kommer igenom den.

Vikarierande, ambulerande, predikande vaktmästare

      Kommentarer inaktiverade för Vikarierande, ambulerande, predikande vaktmästare

I tisdags ringde kyrkoherden och undrade vad jag ska syssla med på fredag. Jag vet inte, svarade jag, det beror på vad förmannen ber mig göra på jobbet… Diskussionen fortsatte och förmannen involverades och till slut var det klart att jag skulle ta hand om skolgudstjänsten och dagisets vårkyrka på fredag. Spännande, kul och utmanande!

Följande steg blev den lindriga paniken över Vilken bibeltext ska jag välja? Vad ska jag säga? När ska jag hinna samla mina tankar?

Jag kollade kyrkohandbokens texter för de närliggande söndagarna och fastnade för gällande söndags episteltext från Johannes första brev (1 Joh 4:16-21). Den handlar om Guds kärlek och om att vi ska älska vår broder. Sen var det då ”bara” att skriva ner mina tankar… Tidigt på fredagsmorgonen kom jag ihåg att gudstjänsten var tvåspråkig. Tur var det att jag kom ihåg det för nu hann jag ännu klämma in en förkortad version på finska.

kyrkan 804aMina händer skakade och jag var nervös som bara den i början men ganska snabbt lugnade jag ner mig och kände mig trygg i situationen. Alldeles fantastiskt var det att ha närmare hundra barn i åldrarna 6 till 16 med sina lärare där i kyrkbänkarna som satt knäpptysta och lyssnade till mig. När vi sen sjöng Den blomstertid nu kommer blev jag så rörd att jag inte riktigt kunde sjunga med.

Dagis vårkyrka var en kort andakt där jag läste ur en barnbibel om hur Guds kärlek är som ett litet frö som växer och blir ett stort träd. Det gick också riktig bra, tack vare vår superduktiga kantor Ami.

Här kommer då talet jag höll för skolbarnen:

Den som älskar Gud skall också älska sin broder. Eller syster. Eller kusin. Eller kompis. Eller vilken människa som helst. Det här låter ju omöjligt eller åtminstone jättejobbigt. Vi känner alla nån som vi inte tycker om. Nån som vi tycker att är irriterande, eller dum eller konstig på nåt sätt.

Johannes kirjoitti kirjeessään että meidän on rakastava veljemme. Hän tarkoitti että meidän tulisi olla kilttejä kaikille, mutta sehän on tosi vaikea jos ei tykkä kaikista. Eräs pappi sanoi minulle kerran että ei tarvitse tykätä kaikista mutta että on rakastettava kaikkia. Sehän kullostaa hassulta, eikö niin? Miten voi rakastaa joku jos ei tykkää siitä? Se ei ole helppoa mutta Jumalan avulla voimme oppia olemaan kilttejä kaikille.

Jag har en kompis som är präst och hon sa en gång åt mig att man måste inte tycka om alla, men man måste älska alla. Det här låter ju helt galet. Hur ska man kunna älska nån om man inte tycker om den? Jag ska förklara lite. Den kärlek Johannes skriver om inte är samma sak som när man blir kär i nån och blir pirrig i magen bara man ser henne eller honom. Den här kärleken är ungefär samma sort som den man känner för mamma och pappa och syskon och jättebra kompisar. Alla de här människorna som man vill va med nästan jämt och som man vill vara snäll mot.

Om vi för en liten stund låtsas att vi känner så här för alla mänskor i världen, precis alla människor. Då vill vi ju vara snälla mot precis alla! Vi skulle respektera varandra och inte vara dumma mot varandra. Det skulle inte finnas krig eller bråk alls, för alla skulle vilja vara snälla mot varandra. Det är det här som Gud vill. Att vi ska vilja vara snälla mot varandra.

Jos kokeilemme pienen hetken se tunne että rakastamme kakki ihmiset niin huomaamme että silloin haluaisimme myös olla kilttejä kaikkia vastaan. Näin on Jumala sen ajatellut, että kaikki ihimiset olisivat kilttejä toisilleen.

Men nu kan vi sluta låtsas och då kommer vi i håg att vi inte alls gillar alla människor. Så hur ska vi då göra för att kunna respektera och vara snälla mot människor vi inte gillar? Hur ska vi kunna älska alla? Johannes skrev det i faktisk här i sitt brev fast det lät lite krångligt. Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. Det här betyder att vi får be om hjälp av Gud.

Vi kan få lite kärlek av Gud, han delar gärna med sig om vi frågar. När vi ber om kärlek av Gud så kan vi öva oss på att vara snälla mot alla och mot såna som vi inte tycker om och sakta blir vi bättre på det. Gud blir inte heller arg om det inte lyckas riktigt med det samma. Vi får be på nytt om hjälp och be om mera kärlek och fortsätta öva på att vilja vara snälla mot alla.

Nyt on kesä ja luonto on niin kaunis. On lämmintä ja voidaan leikkiä ja uida ja nauttia. Silloin on myös aika helppoa olla kiltti kaikille niin nyt on hyvää aikaa harjotella miten osoitetaan rakkautta kaikille. Aina jos tuntuu hankalalta saamme pyytää Jumalan apua koska Jumala on aina mukanamme.

Nu har vi hela sommaren framför oss.  Naturen grönskar, fåglarna sjunger och det är varmt och skönt. Vi kan gå och simma och leka med våra vänner. När det är så här fint och skönt är det ganska lätt att vara snäll mot andra. Det är lättare att öva sig på att älska alla och det är bra att börja när det är ganska lätt. Sen i höst när skolan börjar igen kanske det blir lite svårare att vara snäll mot precis alla men då får vi be Gud om hjälp och öva lite mera. Sakta blir man bättre på att visa kärlek och vara snäll.

Nu får vi knäppa våra händer och be tillsammans till Gud.

Gud, du är för oss, dina barn, som en öm mor och som en älskande far.
I ditt ord lär du oss att vi inte behöver rikedom men att vi behöver kärlek.
Jumala, sinä olet aina medän kansamme.
Sinä olet opettanut meille että rakkaus on rikkautta tärkeämpi.
Tarvitsemme apuasi osoittaa rakkautta toisillemme.
Misstänksamhet, ensamhet och hat gör oss fattiga på gemenskap.
Visa oss vägen till varandra och till kärlekens värme.
Detta ber vi om i vår Herres Jesu Kristi namn.
Amen

 
Jag är jätteglad för varje liten chans jag får att prova mina vingar som teolog. Tack Sara för att du valde mig och för att jag fick förtroendet att hålla de här gudstjänsterna!

Aftonandakt i radion

      Kommentarer inaktiverade för Aftonandakt i radion

Här kommer min sista radioandakt för den här gången, en aftonandakt. Du kan lyssna på den på Arenan om klickar här. För den som inte vill eller kan lyssna publicerar jag texten här.

God afton. Mitt namn är Janette Lagerroos och jag ska hålla kvällens andakt. I slutet av andakten sjunger vi psalm 525.

Åter är en dag över och kvällen lägger sig. Det är den sista kvällen på våren för i morgon blir det sommarmånaden juni. Nu är naturen som allra grönast och det blommar så mycket blommor att man kan bli yr av dofterna. Det känns som att livet är allra starkast nu.

För en del har den här dagen varit full av stress och pressade tidtabeller och nu är det skönt att få sparka av sig skorna och ta det lugnt en stund. För andra har den här dagen segat sig fram och timme lagts till timme. Ensamheten har gjort tiden lång och nu är det åter en kväll i tystnad. För en del är det nu de bereder sig för sitt arbetsskift, att vaka hela natten och göra viktiga uppgifter. Vi får vara tillsammans den här lilla stunden och lyssna till några ord ut Predikaren:

Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen:

en tid för födelse, en tid för död,
en tid att plantera, en tid att rycka upp,
en tid att dräpa, en tid att läka,
en tid att riva ner, en tid att bygga upp,
en tid att gråta, en tid att le,
en tid att sörja, en tid att dansa,
en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar,
en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag,
en tid att skaffa, en tid att mista,
en tid att spara, en tid att kasta,
en tid att riva sönder, en tid att sy ihop,
en tid att tiga, en tid att tala,
en tid att älska, en tid att hata,
en tid för krig, en tid för fred.

Vad får då den strävsamme ut av all sin möda? Jag har sett vilket arbete Gud har lagt på människan. Allt vad Gud har gjort är skönt i rätta stunden. Han låter människor urskilja ett sammanhang, men aldrig kan de fatta Guds verk från början till slut. Jag insåg att för människan finns ingenting gott utom att glädja sig och njuta livets goda. Att äta och dricka och finna glädje mitt i all sin möda – det är en gåva från Gud.

Jag vet att vad Gud gör består för alltid,
ingen kan lägga något därtill, ingen kan dra något därifrån.
Så handlar Gud för att man skall bäva inför honom.
Det som är har redan varit,
det som kommer har redan funnits.
Gud letar åter fram det flydda.

I de här verserna har Predikaren fångat hela livet. Alla stunder av glädje och av sorg, alla stunder när det är bråttom eller när man lider av tristess. Hur vi än har det är Gud med oss. Han är med oss i stressen, i ensamheten och på jobbet. Vi får vända oss till honom med våra tankar, tvivel och vår tacksamhet.

Låt oss be.

Tack Gud för den här dagen. Vi kan inte nämna allt som hänt men vi vet att du vet hur vi haft det idag. Förlåt oss det som gick fel och tack för allt det fina. Var du med oss och välsigna oss med en vila som gör oss redo för en ny dag igen. Amen.

Psalm 525: Den dag du gav oss
1.
Den dag du gav oss, Gud, är gången,
och mörker sänkes kring oss ned.
Ditt lov steg upp i morgonsången,
ditt lov skall signa nattens fred.

2.
När jorden sig i rymden vänder
och ljuset går från trakt till trakt,
ditt lov väcks upp i nya länder.
Din kyrka håller troget vakt.

3.
Den sol som oss till vila viger
för andra tänder arbetsdag.
Ur andras hjärtan bönen stiger
om kraft att vandra i din lag.

4.
Pris vare dig som jordens bana
igenom öde rymder sträckt
och som av jordens folk vill dana
en enda helig mänskosläkt.

Min semesterresa

      Kommentarer inaktiverade för Min semesterresa

När jag åkte till Borgå tog jag mig lite extra tid för att turista och semestra lite grann. Jag märkte att det blev med betoning på lite grann för tiden räckte ju ingenstans!

Först besökte jag S:t Bertils kyrka. Det är en alldeles ljuvlig liten stenkyrka som är vitrappad inuti. De enda målningarna jag såg var invigningskorsen. Predikstolen påminner en hel del om Nagus. Det fascinerade mig. Likaså det otroligt fina påskljuset! Det har fem spikar i korset. Titta noga (klicka på bilden så blir den större) för det är tredimensionellt på ett härligt sätt!
IMG_1042
IMG_1055
IMG_1049
 

 

 

 

 

 

 

Så stannade jag till i Kiikala och beundrade träkyrkan. Kolla hur den har dubbla rader av fönster! Det hade varit spännande att se dem inifrån men kyrkan var stängd för det var ju inte riktigt säsong ännu för turister. IMG_1066
IMG_1070

 

 

 

 

 

 

I Helsingfors hade jag fått nys om rododendronparken. Jag tror jag har hört om den nån gång men glömt att den finns. Ännu blommade inte alla buskar men den är maffig ändå. Jag kan tänka mig vilket paradis det är när allting blommar.
IMG_1075

 

 

 

 

Nu nöjde jag mig med att beundra ekorrarna och de få buskar som blommade. Rofyllt och vackert. Exotiskt som om jag varit utomlands.
IMG_1090
IMG_1095

 

 

 

 

I Borgå fortsatte känslan av att vara på utlandssemester! Det var VARMT och soligt och underbart. Vid ån kunde jag lika gärna ha varit i Mellaneuropa.
IMG_1110
IMG_1112
 

 

 

 

 

 

 

Jag besökte Runebergs hem och skrattade lite åt rävpälsarna i jaktrummet. Kunde man bara skjuta en räv per bössa? I övrigt var hemmet imponerande. Jag är glad att sönerna inte ville splittra hemmet utan gjorde det till ett museum. Det är ett värdefullt minnesmärke idag.
IMG_1119
IMG_1122

 

 

 

 

Gamla stan är pittoresk och mysig. En turistfälla och ett genuint hem för många.
IMG_1140
IMG_1142

 

 

 

 

Syrenerna sprider sin parfym i gränderna. Härligt. härligt!
IMG_1146

IMG_1159I domkyrkan fanns lugnet. I taket ser man spåren av branden som härjade för tio år sedan.

IMG_1152
IMG_1154

 

 

 

 

 

 

Jag tycker att inredningen är onödigt mörk och dyster. Den tynger ner den annars så ljusa kyrkan. Men det är min åsikt och kyrkan skulle definitivt inte vara den samma om man gick och ändrade på det.

Där tog tiden och orken slut i värmen men en skön liten semester blev det och jag är glad att jag tog mig den tiden att njuta av vårt härliga land. Man behöver inte resa långt för att se fina saker bara man lägger på sig turistglasögonen när man åker hemifrån. I ens egna hemknutar finns vanligtvis massor man inte kommit sig för att undersöka. Så i sommar, ta tillfället i akt o turista lite i din närmiljö!

På möte i Borgå

      Kommentarer inaktiverade för På möte i Borgå

På torsdag var det dags för stiftsfullmäktiges första möte för den här perioden. Förra perioden satt jag som suppleant och fick en liten insyn i hur stiftsfullmäktige jobbar men nu är jag invald som ordinarie ledamot och det är jag mycket glad över.

Vi var kallade till Borgå för mötet och inledde redan på onsdagskvällen med så kallad aftonskola i biskopsgården. Det betyder att vi har en möjlighet att träffas, lära känna varandra, diskutera ditt och datt men främst det som ska avhandlas på mötet följande dag. Det är bra att ha en möjlighet till inofficiella diskussioner och kunna vädra åsikter och tankar utan att det protokollförs. Inte så att vi har hemliga överläggningar men ibland är tankarna inte riktigt formade ännu och kan behöva lite luft och andras stöd eller kritik.

Biskopsgården i Borgå

Biskopsgården i Borgå

Torsdagen inleddes med mässa i domkyrkan. Det kändes bra att få vara samlade i bön och sång och så få dela nattvard innan vi började med mötet. Mötet inleddes med de behövliga personvalen och nu är Heidi Juslin-Sandin ordförande för stiftsfullmäktige. De ärenden som ska behandlas på mötet i maj är verksamhetsplan och budget för 2017-19. Förhållandevis byråkratiska ärenden som inte väcker särskilt stora känslor men nog ändå lite diskussion. Det som verkligen väcker diskussionen är de initiativ som sänts in till mötet. Den här gången var det mest intressanta ämnet det första medborgarinitiativet som kommit till stiftsfullmäktige, frågan som Ungdomens Kyrkodagar diskuterade och sände vidare, frågan om vilken version av Herrens bön som ska användas i församlingarna. Diskussionen var god och jag uppfattade det som att alla i princip var för att den ekumeniska versionen bör tas i bruk så småningom i församlingarna men att man ändå inte ville komma med ett påbud från högre ort hur man ska göra i församlingarna. Det är upp till varje församling att själv bestämma hur man gör. Ändå är det viktigt att uppmärksamma församlingarna på frågan för annars gnatar man på i gamla invanda spår ”för så har vi ju alltid gjort”. ”Alltid” i ett mannaminne är en rätt så kort tid i ett perspektiv på 2000 år, vill jag påstå.

Läs mera om mötet och diskussionen i Kyrkpressen! Klicka här för nätartikeln.

Det finns röster i vår kyrka som talar för att stiftsfullmäktige är en onödig kugge i den byråkratiska kvarnen och jag kan förstå dem. Å andra sidan tror jag att en hel del av det viktiga stiftsfullmäktige står för inte går att läsa enbart i protokollen. För mig är stiftsfullmäktige ett möte som samlar representanter från alla håll i stiftet och som ger dem en möjlighet att diskutera hur stiftet ska hjälpa sina församlingar på bästa sätt. Vill du läsa mera om stiftsfullmäktige så kan du klicka in dig på Borgå Stifts sidor här.

Ny dag, ny andakt

      Kommentarer inaktiverade för Ny dag, ny andakt

Radioandakter är som det mesta här i livet. När de väl kommer, så kommer det flera på en gång. Här är dagens andakt som man kunde höra i radion klockan 6.54 och 9.10. Den finns på Arenan (klicka här) om du vill lyssna på den eller så kan du läsa mitt manus här nedanför.

Andakten inleds med Joan Osbornes sång One of Us

If God had a name, what would it be
And would you call it to His face
If you were faced with Him in all His glory
What would you ask if you had just one question

Yeah, yeah, God is great
Yeah, yeah, God is good
Yeah, yeah, yeah, yeah, yeah

What if God was one of us
Just a slob like one of us
Just a stranger on the bus
Trying to make His way home

Han satt i bussen. Allra längst framme satt han, så att alla som steg ombord måste gå förbi honom. Han var rufsig i håret, hade omoderna kläder och han luktade illa. Riktigt illa. Han tittade på var och en som kom in i bussen men alla vek undan blicken och låtsades att han inte fanns där. Fast lukten nog påminde dem. Långt bak i bussen kunde man känna lukten. Den sötsura stanken av en människa som inte tvättat sig på länge.

busspassagerareJag steg ombord och jag kände lukten. Jag tittade upp och såg mannen som satt bakom busschauffören. Han tittade på mig och jag vände bort blicken. Jag ville inte stirra. Jag ville inte känna lukten. Jag ville inte att han skulle sitta där jag brukade sitta. Jag gick ganska långt bak i bussen och satte mig. Jag tyckte synd om busschauffören som satt så nära mannen som luktade illa. Jag hoppades att han snart skulle stiga av och försvinna ut ur mitt väldoftande liv.

Då drabbade en ny tanke mig och jag kände hur jag rodnade lite. Varför hade jag vänt bort blicken? Jag hade ju kunnat nicka ett hej. Varför tyckte jag synd om busschauffören och inte om mannen som antagligen var bostadslös? Varför tyckte jag att mannen inkräktade på mitt liv? Fast han är ovårdad och luktar illa är han lika mycket människa som jag. Han är en person med tankar och känslor. En person med en historia jag inte vet någonting om.

Jag känner mig usel där jag sitter. Jag som är så himla präktig och lagom. Jag som alltid vill lyfta fram att kärleken är störst av allt. Jag som ändå aldrig vill gå ur min bubbla av bekvämlighet. Jesus sade att det vi gör mot andra det gör vi mot honom och där sitter han nu på första bänkraden och vi viker undan blicken. Jag är feg och vet inte vad jag ska göra så jag sitter kvar. Jag intalar mig att nästa gång ska jag göra bättre. Jag ska se mina medmänniskor även om de luktar illa.

Gud, jag ber, hjälp mig att göra din vilja. Hjälp mig att se dig i mina medmänniskor idag och alltid. Hjälp mig att våga visa kärlek, din kärlek. Amen.

If God had a face, what would it look like
And would you want to see
If seeing meant that you would have to believe
In things like Heaven and in Jesus and the Saints
And all the Prophets and…

Yeah, yeah, God is great
Yeah, yeah, God is good
Yeah, yeah, yeah, yeah, yeah

What if God was one of us
Just a slob like one of us
Just a stranger on the bus
Trying to make His way home

Tryin’ to make His way home
Back up to Heaven all alone
Nobody callin’ on the phone
’Cept for the Pope maybe in Rome

Dit for den!

      4 kommentarer till Dit for den!

Åh, vad skönt!
Alldeles nyss klickade jag iväg min sista uppgift för det här läsåret! Nu får jag med gott samvete njuta av några dagar semester innan sommarjobbet tar vid.

Jag ska passa på och avlägga årsrapport också för jag får ofta frågor som : Hur långt har du kommit nu? När blir du klar?

För tillfället får jag meddela att jag har avklarat 174 av 300 studiepoäng.

girl-1174539_640Det här betyder att jag under nästa läsår borde få ut min kandidatexamen (som jag inte gör ett dyft med). Om Gud vill och allt går planenligt så borde jag kunna kvittera ut magisterspappren nån gång under 2018…

Att sån’t. Nu vet du det.

Predikan på treenighetsdagen

      Kommentarer inaktiverade för Predikan på treenighetsdagen

Min första övningspredikan höll jag i februari i Skarpskyttekapellet i Åbo. När man skriver en predikan är det viktig att tänka på i vilken församling man predikar, på vilka människor som kan tänkas komma till gudstjänsten, på vad som är aktuellt i samhället för stunden och allt annat som finns runt omkring en. För att utmana oss studerande lite och för att få spridning på ”omständigheterna” hade vår lärare tilldelat oss olika kyrkor, gudstjänster och grupper att beakta i gudstjänstövningarna. Jag skulle tänka mig att jag var i Ekenäs på Treenighetsöndagen. Predikotexten är första årgångens evangelietext, alltså Johannes evangelium 3:1-15 (klicka här om du vill läsa den). Eftersom det är just den text som är aktuell idag i kyrkorna i vårt land tänkte jag att publicera min övningspredikan. Så här blev min predikan:

 

Hur är detta möjligt? Nikodemos, som var en lärd man och kunde skrifterna utan och innan, han frågade: hur är detta möjligt? När jag först läste texten frågade jag Alltså, va? Vad är det du säger Jesus? Jag förstår inte riktigt.

Nu hade jag ju inte samma förmån som Nikodemos, han som kom till Jesus om natten och fick fråga honom direkt. Inte för att jag vet om Nikodemos blev så mycket klokare, för Jesus suckade och sa: Du är hela folkets lärare och ändå förstår du inte vad jag säger. Om du inte förstår när jag berättar om enkla jordiska saker; hur ska du då förstå när jag pratar om svåra saker som himmelriket?

Nu är vi här i Ekenäs kyrka, långt borta från natten i Jerusalem, men jag tror att ni, precis som jag, har en känsla att den här texten är lite knepig. Att bli född på nytt, det har ni säkert hört förut. Vi vet att det inte handlar om att mamma ska föda oss på nytt, utan det här handlar om dopet. När vi döps blir vi en del av den kristna församlingen. Vi föds på nytt, till ett liv, i tro på Kristus. Vi får del av det eviga livet.

Om vi riktigt börjar fundera på det här så är det ingen lätt liten sak. Det finns mycket att tänka och säga om dopet och det eviga livet. För Martin Luther var frågan om dopet väldigt viktig och han säger att det räcker med ett dop. Oberoende om vi döps som spädbarn och inte minns det alls eller om vi döps som äldre och är fullt medvetna om vad som händer så är dopet giltigt så länge det skett med vatten och i Guds, den treeniges, namn. Men, Martin Luther tillägger, att utan tro är dopet ingenting värt. Så om man döps men sen struntar i Gud och Kristus så är dopet ingenting värt. Då är det som om vi inte döpts alls.

Ett dop med vatten är inte allt, vi behöver födas av Ande. Jesus talar om anden som är som vinden. Han säger ”Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden.” Det här låter lite konstigt, tycker jag. Blir man en orolig själ som flyger omkring om man fötts av Anden? Nej, det är nog inte så Jesus menar. Både hebreiskan och grekiskan har samma ord för vind och ande så det går bra att bygga upp en ordlek kring det här. En ordlek som inte fungerar på svenska.

På Jesu tid uppfattades vinden som något magiskt. Den blåste hur den ville och kunde ställa till med saker fast man inte såg den. På samma sätt är det med den heliga Anden. Anden kan göra saker med oss fast vi inte ser eller hör den. Vi kan inte påverka vad Anden gör men vi kan ta emot de gåvor den ger. Det är inte dopet som gör oss troende utan den heliga Anden. För att dopet ska fungera som det bad, där vi lämnar den onda människan och låter den rena, goda människan komma fram gäller det att varje dag påminnas om sin tro. Att varje dag följa Jesus som upphöjdes på korset för vår skull. Att varje dag bekänna sin tro i ord och handlingar.

Hur ska vi bekänna vår tro? Vad menar jag med i ord och handlingar? Jag menar att vi ska umgås med Gud och Jesus och den heliga Anden. Med umgås menar jag att be. Att be ofta, gärna morgonbön och aftonbön. Med umgås menar jag också att ta emot Guds ord ur Bibeln eller psalmboken. Att umgås kan också vara att umgås med andra troende för Jesus säger där två eller tre är samlade i mitt namn, är jag mitt ibland dem. På samma sätt får vi se Jesus i andra människor. Vi får hjälpa och trösta och vara närvarande för vår nästa. Då praktiserar vi vår tro.

Jesus säger i texten det vi vet förkunnar vi, och det vi har sett vittnar vi om. Han menar att det han säger vill Nikodemos och andra judar inte ta till sig, men vi kan låta orden bli en uppmaning till oss. Berätta om din tro för andra. Berätta hur du känner dig tröstad. Hur du blivit hjälpt genom bön. Hur du är glad att få vara Guds barn. Eller hur du tvivlar. Det är inte farligt att tvivla, det är ett sätt att fundera på sin tro. Det finns många sätt att varje dag bekänna sin tro i ord och handlingar.

Idag firar vi, förutom treenigheten, trosbekännelsens dag. Låt oss därför resa oss upp och bekänna vår kristna tro enligt den nicensk-konstantinopolitanska ordalydelsen som ni hittar längst bak i psalmboken.

Sköna maj

      Kommentarer inaktiverade för Sköna maj

vårgröntDet är så otroligt skönt att få gå här hemma och dra benen efter mig. Jag går ut i trädgården och petar i nån blomrabatt, sår lite i odlingslådorna, klipper lite gräs och njuter. Jag stannar upp och lyssnar till fågelsången. Krafsar katten bakom örat och på magen. Jag har semester. Nån dag har jag något inplanerat men för det mesta tar jag det lugnt. Jag behöver det. Jag behöver ladda batterierna för att orka jobba hela sommaren. Det blir inga längre ledigheter i år så jag vill ta vara på de här sköna veckorna utan måsten.

Jag har fortfarande en uppsats på hälft men det är ingen stress och jag kan skriva när jag känner för det. Ibland har jag lite dåligt samvete för att jag inte pressat in nån kurs till, eftersom jag ju tydligen har överlopps tid, men så gör jag som Pippi och säger strängt åt mig själv att jag behöver lite ledigt. Världen går inte under för några studiepoäng.

En liten andakt

      Kommentarer inaktiverade för En liten andakt

Nu har jag pratat i radion igen. Det var min tur att få hålla Andrum, morgonandakten i Radio Vega. Så här är länken till Arenan om du vill lyssna och här nedan kommer andakten i textformat.

doll-1077114_1280Telefonsignal…

Hej och god morgon. Det är Janette här. Jag är glad att jag fick tag i dig så här direkt på morgonen. Det är ju en viktig dag idag. Ja, det är ju den ända dag vi har. Igår har varit o farit och i morgon är inte här ännu. Jag ville bara påminna dig om det och om hur viktig du är. Det finns ingen annan som kan vara du. Jag behöver dig idag. Tillsammans kan vi vara ett bra team och jag känner att det blir så mycket bättre när du är med. Det är liksom att när du gör ditt och jag gör mitt så blir det bra tillsammans.

Har du tänkt på det? Att när du gör ditt och jag gör mitt så blir det bra tillsammans. Det blir inte bra om jag försöker göra ditt och du mitt. Vi har alla våra egna uppgifter att fylla. Det finns en stor plan för allting och i den planen är vi alla viktiga. Det här är inte ens nåt nytt. Redan Paulus skriver om det i sitt första brev till församlingen i Korint. Lyssna, han skriver så här:

Kroppen består inte av en enda del utan av många. Om foten säger: ”Jag är ingen hand, jag hör inte till kroppen”, så hör den likafullt till kroppen. Och om örat säger: ”Jag är inget öga, jag hör inte till kroppen”, så hör det likafullt till kroppen. Om hela kroppen var öga, vad blev det då av hörseln? Om allt var hörsel, vad blev det då av luktsinnet? Men nu har Gud gett varje enskild del just den plats i kroppen som han ville. Om alltsammans var en enda kroppsdel, vad blev det då av kroppen? Nu är det emellertid många delar, men en enda kropp. Ögat kan inte säga till handen: ”Jag behöver dig inte”, och inte heller huvudet till fötterna: ”Jag behöver er inte.” Tvärtom, också de delar av kroppen som verkar svagast är nödvändiga, och de delar av kroppen som vi inte tycker är fina, dem gör vi så mycket finare, och de delar vi skäms för omger vi med så mycket större anständighet, något som de anständiga delarna inte behöver. Men när Gud satte samman kroppen lät han de ringare delarna bli särskilt ärade, för att det inte skulle uppstå splittring inom kroppen och för att alla delarna skulle visa varandra samma omsorg. Lider en kroppsdel, så lider också alla de andra. Blir en del hedrad, så gläder sig också alla de andra.

Jag tycker det är så klokt av Paulus att beskriva församlingen som en kropp. Vi känner ju alla igen oss i kroppen. Har man ont i foten så lider hela människan. Berömmer nån ens frisyr så blir man glad i hela kroppen!

Så idag, den här viktiga dagen, vill jag att du tänker på att vi alla är en del av något mycket större. Du är viktig, jag är viktig, vi är alla viktiga delar av en kropp.

Carola Häggkvist: Du vet väl om att du är värdefull