Jobbet som består av unika tillfällen

Den här helgen är min första jobb-helg den här sommaren och det föranleder mig att återkomma till ämnet döden. Det verkar som att jag skriver ett inlägg per år på det temat. 2014 skrev jag om jobbet och döden och 2015 skrev jag om hur man vid ett dödsfall står tomhänt och frågande.

Den här helgen består av 1 st jordfästning, 1 st urnebisättning, 1 st välsignelse av äktenskap, 1 st vigsel, 2 st dop, 1 st gudstjänst och 1 st högmässa. Det är i stort sett bara en konfirmation som fattas för att göra helgen komplett i fråga om högtider under livets gång.

Som vaktmästare gäller det att hålla tungan rätt i mun och se till att varje händelse är förberedd med rätt tillbehör. Ibland ska det vara kandelabrar, ibland katafalk, ibland vigselrya, ibland vatten i dopfunten, ibland nattvardskärl… Under mina år som vaktmästare har jag glömt samtliga någon gång förutom katafalken. Jobbet består av tusen små detaljer som ingen tänker på så länge allt är på rätt ställe vid rätt tidpunkt.

Förrättningarna blir till en vana för personalen men de är alltid någons speciella dag och “en-gång-i-livet”-händelse och det måste man hålla i minne. Det får inte bli löpande bandet och rutin utan varje tillfälle är unikt, även när det är sjuttioelfte vigseln/dopet/jordfästningen för personalen. Sen ibland kommer de här förrättningarna som är ordentligt speciella även för personalen. Det handlar oftast om att de inblandade är ens släkt och vänner och då involveras man känslomässigt på ett helt annat sätt än när man tar hand om obekanta människors speciella stunder.

Jordfästningen idag var en av dessa gånger. Jag kan inte säga att jag kände den döda men vi var bekanta. En del av vänkretsen var gemensam så det var många bekanta ansikten i bänkraderna. Jag är en person som lätt speglar andras känslor så visst rann mina tårar också. Sånt händer och det är inte hela världen, det visar ju bara att man är en empatisk människa. Ändå är det tungt.

Den jag beundrar stort idag är prästen. Hon stod där till synes lugn och förrättade jordfästningen av sin goda vän. Jag vet att det verkligen inte var lätt men hon gjorde det så bra. På nåt sätt kunde hon behålla fattningen och rösten höll hela vägen genom jordfästningen. Jag är full av beundran. Jag tänker att om jag en dag blir prästvigd så får jag förbereda mig på att kunna hamna i samma situation. Ändå undrar jag hur jag ska kunna klara ut det? Jag antar att det bara går på nåt sätt den dag det kommer emot en. Kanske jag får hålla fast vid det här löftet från första Korinthierbrevet: Gud är trofast och skall inte låta er prövas över förmåga: när han sänder prövningen visar han er också en utväg, så att ni kommer igenom den.