Kristina och Maja

      Kommentarer inaktiverade för Kristina och Maja
Nej, du måste finnas
Du måste
Jag lever mitt liv genom dig
Utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav
Du måste finnas
Du måste
Hur kan du då överge mig?
Jag vore ingenstans
Jag vore ingenting om du inte fanns

Helen Sjöholm sjunger med en intensitet som ger mig rysningar och stora tårar faller på min kind. Hon gestaltar Kristina från Duvemåla. Kristinas liv är hårt, hon flyr hungersnöd och ofärd till ett förlovat land som inte alls är så underbart som man trott.

Ungefär samtida med Kristina är Maja. Stormskärs Maja. Maja lever ett hårt liv i den Åländska skärgården. Ett liv inte mycket annorlunda än Kristinas. Jag läser om Åbo Svenska Teaters Maja, Emma Klingenberg, i Kyrkpressen där hon samtalat med redaktören om den stora styrkan hon tycker sig se att Maja hämtar i sin andlighet. I arikeln står skrivet andlighet där jag skulle säga tro.

Under ytan finns det mer än vi kanske först ser.

Både Kristina och Maja är fiktiva personer men genom dem beskriver författarna kvinnors hårda liv på 1800-talet. Kvinnorna som hämtade styrka i bibeltexter och psalmer. Kvinnorna som bad till Gud och ropade ut sin förtvivlan när livet var svårt och döden okänsligt klampade in i deras liv.

Utan att dra alla över en kam vill jag påstå att kvinnorna på 1800-talet hade en mycket mera levande tro än vad dagens kvinnor har. Spelar det nån roll, kan du tänka, vi lever ju annorlunda liv nu än de gjorde då. Jag svarar med en motfråga: Gör vi det?

Är vi inte överarbetade, utschasade, trasiga, villrådiga, utbrända, förbannade och klampar inte döden in i våra liv även nu? Är det inte så att vi i jakten på den fantastiska lyckan jobbar mer än vi orkar, försöker upprätthålla en fasad av perfektionism och ändå inte får tag i lyckan som alltid tycks smita iväg just när vi nästan greppar den?

Jag tror att vi behöver våga tala mera om Gud.
Jag tror att vi behöver Gud i våra liv.
Jag tror att Gud vill vara i våra liv.

Så Gud, du måste finnas, Du måste
Jag lever mitt liv genom dig
Utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav
Du måste finnas
Du måste
Hur kan du då överge mig?
Jag vore ingenstans
Jag vore ingenting om du inte fanns

[“Du måste finnas” är en sång som är komponerad av Björn Ulvaeus och Benny Andersson till musikalen Kristina från Duvemåla]

Tillbaka på skolbänken

      Kommentarer inaktiverade för Tillbaka på skolbänken

Skolåret har börjat och jag har återvänt till den akademiska världen efter en sommar i arbetets tecken. Egentligen började skolåret medan jag var utomlands för jag var i Taizé första veckan i september, men mera om det i ett senare inlägg.

Det har ju gått flera veckor nu redan och jag känner mig väl inkörd i studierna. Jag har avklarat en bokrecension som envist hängt i hasorna på mig redan länge och nu trillade det in 6 studiepoäng i Sture (den som inte känner till Sture ska veta att det inte är en person utan namnet är en förkortning av STUdieREgister). Däremot måste jag erkänna att jag känner mig stressad för att jag klämt in så mycket i planerna för det här studieåret. Kandidatseminariet är på gång, grekiskan kräver sitt, tre kursers recensioner flåsar mig i nacken och så ska jag ta tag i de liturgisk-homiletiska övningarna. Det är mycket nu och mera blir det.

Min man gav mig det goda rådet att “det är bara att börja nånstans och beta av”. Han har alldeles rätt men när jag blir stressad och känner mig överväldigad har jag svårt att hitta det där “nånstans” så jag yrar omkring och ojar och vojar mig över att det är så mycket jag borde göra. Var på jag egentligen bara slösar tid på att klaga istället för att bita ihop och börja jobba.

Jag har gjort upp en riktigt fin to-do-lista år mig för att åskådliggöra alla kurser och böcker men ändå gnager det en oro i mig att jag inte kommer att hinna med eller orka med allt. Det som dessutom irriterar är att mina föreläsningar är uppspjälkta på en per dag. Det blir väldigt många timmar i buss för mig på det sättet och då har jag svårt att orka koncentrera mig på annat. En dag med grekiskaföreläsning kl 8.15 – 10.45 betyder avfärd hemifrån 5.55 och hemkomst 13.00. Alltså 7 timmars dag varav 3 timmar i bussen för att sitta framför läraren 1,5 timme! Gissa hur mycket jag orkar tänka sen när jag kommer hem? Självvalt – javisst. Jag har ju ett hem och en familj utöver studierna…

Så nu när jag konstaterat omständigheterna skulle jag ju kunna plocka fram en bok och studera lite.

Wish me luck!

Andrum i textformat

      Kommentarer inaktiverade för Andrum i textformat
I dagens Andrum filosoferar jag lite och du kan lyssna till det om du klickar här. För dem som inte kan lyssna på Arenan publicerar jag min text här.


Jag sitter på en parkbänk och tittar ner på marken. Där mellan mina fötter går en liten myra. Den vandrar lite hit och lite dit men lämnar inga spår efter sig, eller rättare sagt jag ser inga spår eftersom myrans steg är så lätta. Jag kommer att tänka på myrstacken där hemma och på myrstigarna som leder till den. Det är lika små myror som vandrar på de stigarna. De myrorna har vandrat så många gånger fram och tillbaka att de har trampat upp en stig åt sig. Trots att myran är så liten och lätt så blir det en stig när den har vandrat fram och tillbaka tillräckligt många gånger. 
Hur många gånger har jag inte tänkt och sagt att någonting inte spelar någon roll för min handling är så liten, min handling gör ingen skillnad. Det är ingen som märker om jag gör något eller låter bli. Nu slår tanken mig, hur mycket större är inte varje handling jag gör, än myrans steg? Om myrans steg kan lämna spår efter sig och förändra marken till en stig så kan väl inte jag påstå att mina handlingar inte spelar någon roll? 
Varje gång jag möter någon så vill jag betyda någonting för den människan. Jag vill att de ord jag säger, de gester jag gör får spela någon roll för denna människa. Jag vill le för att göra någon glad, jag vill säga några ord för att visa att jag ser denna någon, jag vill ge en kram för att visa att denna någon är värdefull. Det är inte alltid lätt att möta andra. Ibland har jag en dålig dag och vill helst inte träffa någon alls. Ibland är det den andra som har en dålig dag. Oberoende omständigheterna så VILL jag att det vi gör och säger ska få vara betydelsefullt för andra. 
Jag tänker på Jesus och hans sätt att möta människor. Han såg och bekräfta dem han mötte. Han blev betydelsefull för dem. De var betydelsefulla för honom. Jag tänker på kvinnan vid Sykars brunn, den blinda mannen vid stadsporten, tullindrivaren Zakeus. Det finns många berättelser om hur Jesus bemötte människor och de var ofta sådana som andra inte brydde sig om. Sådana som andra helst gick krok för och valde att inte se. Rätt ofta påminner jag mig om Jesu ord i Matteus evangeliets 25 kapitel: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’ För jag behöver påminna mig om att vi alla är Jesu bröder och systrar och att vi alla förtjänar ett gott bemötande. Det är inte så att jag alltid är så väldigt förtjust i mina medmänniskor men jag vill följa Jesu exempel och möta mina medmänniskor med omtanke och respekt. Jag tror att när jag gör det så blir det som ringar på vattnet och omtanken och respekten sprids från människa till människa. Varje människa är viktig. Ett annat ord jag brukar påminna mig om upprepas på flera ställen i Bibeln, du skall älska din nästa som dig själv. Det är inte alltid lätt att älska sig själv men när någon bemöter en med värme så kan man märka att man får ett förnyat förtroende för sig själv och då vill man dela med sig av värmen och göra någon annan glad.
Det finns säkert någon i din och min omgivning som inte blir sedd, någon som man lätt ignorerar. Tänk om vi skulle se och bekräfta den människan idag. Ett litet leende och några ord kan vara allt som behövs. 
[Musik: Psalm 482, “Ett vänligt ord kan göra under”]

Den andra aftonandakten

      Kommentarer inaktiverade för Den andra aftonandakten

Min andra radioandakt sändes 7 september 2015 och man kan lyssna på den på Arenan (klicka här) om man bor i Finland. För den som inte kan lyssna och bor utomlands publicerar jag texten här.

Damerna på bilden har inget med texten att göra
Nu blir det aftonandakt i Radio Vega, mitt namn är Janette Lagerroos och mitt tema för ikväll är tacksamhet.

Anna sitter stilla med händerna i knät. Hennes händer är tunna och huden rynkig. Jag tänker att hon ser ensam ut. Jag vet att hon varit änka länge och några av sina barn har hon följt till graven. Hon bor i en liten lägenhet med några få möbler. När jag frågar hur hon har det så säger hon: jag har det så bra. Jag har allt jag kan önska mig. Efter ett långt liv med många tunga dagar är hon ändå tacksam.
Det har varit ett fantastiskt år! sade Sara, hon som drabbats av cancer och fått kämpa med så mycket det senaste året. Cancern, cellgiftet, håret som föll av, medicinerna, biverkningarna, strålningen, den söndriga huden, tröttheten och de stora frågorna. Trots allt som varit så jobbigt och tungt utbrister hon: Det har varit ett fantastiskt år! Efter allt det svåra är hon tacksam.
Rut kommer cyklande emot mig och ler som solen själv. Hon kan ta sig fram med cykeln fast fötterna inte riktigt har någon känsla och det är svårt att stå och gå. Under ryggoperationen som skulle ta bort smärtorna gick någonting snett och en nerv skadades. Känslan i fötterna försvann och konvalescenstiden blev mycket längre än beräknat. Värken i ryggen är borta och nu känner hon hur det ibland pirrar till i benen och i fötterna när känslan är på väg tillbaka men det går långsamt. Hon hade planerat återgå till jobbet efter ett par, tre månader men nu har det gått åtta månader och hon har försiktigt börjat arbetsträna. Även om det inte blev som planerat är hon ändå tacksam.
Marta kommer in rusande med en take away kaffe i handen. Håret är rufsigt och handväskan sväller över av diverse bra-att-ha-saker. Hon ursäktar sig hastigt för att hon är sen, vilket hon allt som oftast är, och berättar snabbt hur otroligt bråttom hon haft. Det var mycket på jobbet, ungarna skulle ha mat och en skjorta behövde strykas, huset såg ut som efter ett bombnedslag och faster ringde just när hon var på väg ut genom dörren. Sen ville inte bilen starta och nu är hon jättetrött och stressad. Hela livet känns som en enda röra. Tacksamheten står nog inte högt på listan av känslor just nu.
Utifrån sett och mätt med den måttstock som är dagens melodi hade jag inte förväntat mig att de första tre kvinnorna skulle uttrycka tacksamhet efter vad de gått igenom. De bär alla på livsöden som kunnat leda till bitterhet och ilska. Marta däremot, ser ut att ha allt man kan önska sig. Hon är frisk, hon har familj, ett eget hem, jobb och materiellt sett allt vad man behöver men hon är stressad och har svårt att se det goda i allt hon har. Om hon skulle stanna upp och reflektera över hur hon har det skulle hon kunna känna tacksamhet, men det hinner hon inte nu.
Jag tror starkt på att hemligheten bakom tacksamheten är just de två små orden ”stanna upp”. När man stannar upp och tar sig tid att reflektera över det man varit med om och vad man har så hittar man tacksamheten. Varje dag innehåller något litet frö till tacksamhet. När man har det eländigt så omvärderar man livet och börjar lägga märke till de små ljuspunkterna. Man blir tacksam för en stund utan värk, ett hem som är varmt och tryggt, en pratstund, god mat, vackert väder, ja ämnet för ens tacksamhet kan vara vad som helst.
När man då känner sig så tacksam, vem ska man vända sig till? Vem kan ta emot ett tack för solen som värmer på kinden? Vem kan förstå att man är tacksam för de små ljuspunkterna mitt i det eländiga? Jag vänder mig till Gud, vår far i himlen som skapat allt och som genom Jesus blivit människa och förstår varje skiftning i våra liv. Det finns ingenting som är främmande för Gud. När livet är motigt är det lätt att vända sig till Gud med sina klagomål och frågor men det är lika viktigt att vända sig till Gud med sin tacksamhet.
Vi får be tillsammans: Tack Gud för den här dagen som rymt så mycket. Tack för att jag vaknade till en ny dag och tack för allt jag fått vara med om idag. Tack för alla människor runt omkring mig och tack för varje stund av glädje. Tack för de mörka stunderna som ger kontrast och framhäver de ljusa. Tack för att du vandrar med mig varje dag och tack för att jag tryggt får somna in till den kommande nattens vila. Amen.

[Musik: Psalm 306 ‘Tack, min Gud, för vad som varit’ med Jubilatekören]

Den första aftonandakten

      Kommentarer inaktiverade för Den första aftonandakten


Min första radioandakt sändes 31 augusti 2015 och man kan lyssna på den på Arenan (klicka här) om man bor i Finland. För den som inte kan lyssna och bor utomlands publicerar jag texten här.

[Musik: I min Gud har jag funnit styrka…]
Ikväll somnar jag i en säng i Taizé. För första gången i mitt liv får jag besöka kommuniteten i Taizé, för att se, höra och uppleva allt det som finns här. Jag har längtat hit men aldrig kommit mig för att åka. Jag har redan länge sjungit Taizésånger och genom att sjunga sångerna om och om igen hittar man en stillhet och ett lugn. Jag känner hur jag kommer till ro genom sångerna. På samma gång har jag känt hur de väckt en längtan att få delta i sången på plats i Taizé.  Vägen hit har varit krokig så låt mig berätta.
När jag var yngre och funderade på vad det skulle bli av mig och vad jag skulle jobba med kände jag mig vilsen. Jag hade en utbildning som kunde vara avstamp för många sorters jobb men som ändå inte kändes rätt. Jag hade sommarjobbat med barnpassning, med att odla och sälja grönsaker. Jag hade städat, jobbat på restaurang och i ett mikrofilmsarkiv. Jag hade jobbat en tid på ett kontor som assistent, alltså kokat kaffe för det mesta och ett par år jobbade jag på en fabrik som gör byggelement. Vad kan det bli av detta sammelsurium, tänkte jag. Hur kan jag ha nytta av allt det här? En tid gick jag arbetslös och av en händelse fick jag höra att min församling behövde en vikarie för kyrkvaktmästaren. Jag stegade in på pastorskansliet och sade att jag hört att de behövde en vikarie och att jag var i behov av ett jobb. Jag fick jobbet. Efter ett halvår gick vaktmästaren i pension och jag fick fortsätta som fastanställd. När jag efter en tid tänkte över hur skiftande arbetsuppgifter en kyrkvaktmästare i en liten församling har så insåg jag att mitt sammelsurium av tidigare arbetserfarenhet plötsligt varit en perfekt utbildning för jobbet jag gjorde. Jag såg den röda tråden i allt det jag gjort tidigare. Jag tyckte mig se kartan och vägen jag vandrat, den väg som min himmelske kartläsare fört mig på, utan att jag förstått vart vi var på väg. När jag insåg det här tackade jag Gud och litade på att vägen jag vandrade var riktig. Senare i livet har det kommit nya situationer där jag sått och stampat av frustration över att inte veta vart jag är på väg men då har jag inom mig hört min himmelske kartläsare viska: ”känn ingen oro. Tro på Gud och tro på mig.” och så har jag åter hittat en ny väg att gå.
Det händer sig att vi ibland kan känna en frustration över att inte kunna lägga ut kartan framför oss och studera rutten Gud planerat för oss. Vi lever våra liv med våra egna planer men ibland förs vi in på sidovägar som verkar främmande. Ibland kan det komma uppförsbackar som är så branta och så långa att vi inte vet hur vi ska orka ta oss upp och ibland går vi vid branta djup och är livrädda för att falla. 
Efter nästan tio år som kyrkvaktmästare ville jag vidare. Jag sökte mig till andra jobb men längtade snart tillbaka till kyrkan. Jag kände en längtan efter mera än att vara kyrkvaktmästare och jag inledde studier i teologi på sidan om jobbet. Efter en tid fick jag åter ett jobb som kyrkvaktmästare, men i en annan del av den numera stora skärgårdsförsamlingen. Jag stretade på med mina studier men var frustrerad över att det gick så långsamt. Till slut tog jag beslutet att söka in till den teologiska fakulteten och börja studera på heltid. Det beslutet har fört mig hit, till Taizé, för det är genom teologiska studentföreningens resa till seminariet för unga teologer jag kommit mig hit. Ikväll vill jag be min aftonbön tillsammans med dig. 
Gud, vi ber för alla som känner sig vilsna på sin väg och inte är riktigt säkra på att de hör kartläsarens anvisningar. Vi ber för den som står i ett vägskäl och tvekar. Låt den se dina vägskyltar så att den kan välja rätt. Gud, vi ber för alla dem som nyss startat sin vandring på din väg och för dem som vandrat länge och nu närmar sig resan mål. Vi ber för dem som känner att de stretar på i uppförsbackarna och vi ber för dem som fartblinda susar fram. Våra vägar genom livet kan se så olika ut men vi får gå dem tillsammans med dig Gud och du gör vår vandring trygg. Tack Gud för krokarna på vägen, på så sätt har vi fått se så mycket mera än vi räknat med. Låt oss sova tryggt i natt och vakna utvilade till en ny dag i morgon. Amen.
[Musik: I min Gud har jag funnit styrka…]

Andakter och jag

      Kommentarer inaktiverade för Andakter och jag

Jag funderade på andakter här tidigare. Jag funderade över att jag aldrig hållit en andakt och att det kommer emot “nån dag”. Nå, jag visste ju redan då att den dagen inte låg särskilt långt fram i tiden eftersom jag anmält mitt intresse för att vara andaktshållare i radion. Tokiga jag. Börja med att hålla andakt i radion för X antal lyssnare! Smartare drag kan man kanske göra…

Nåja, jag måste erkänna att det finns en massa saker i mitt liv som jag bara börjat göra, utan att riktigt ha koll på det från tidigare. Jag resonerar som så, för att lära sig simma måste man hoppa i sjön. Visst är det klokt att veta lite hur det går till och gärna träna lite innan man hoppar i men i livet finns det inte alltid tid för det. Man hoppar i och så plaskar man på tills man lärt sig simma. Ibland blir man inte bra på att simma och då är det bäst att ta sig i land. Andra saker lär man sig och blir riktigt duktig på och då är det bara att simma på.

Kyrkråttan var med i studion och höll reda på mig.

Nu är andakterna bandade och ligger någonstans på Radio Vegas stora servrar i väntan på att sändas så det är för sent att ångra sig. Vi får se vad mitt plaskande i etern leder till. Blir det att ta sig i land illa kvickt eller får jag simma på? Lyssna gärna och berätta din åsikt.

Här kommer tidpunkterna:
Aftonandakt idag, måndagen den 31.8 klockan 19.15
Aftonandakt måndagen den 7.9 klockan 19.15
Andrum fredagen den 18.9 klockan 6.54 och 9.10

Avslut och nystart

      Kommentarer inaktiverade för Avslut och nystart

Nu sjunger det på sista versen av sommarjobbet som jag skrev om tidigare här. Bara två arbetsdagar kvar, tjohoo! Det är lustigt med mig o snuttjobb. Jag märkte det redan när jag sommarjobbade som ung att jag ungefär två veckor innan jobbet skulle ta slut tillät mig själv att börja tycka illa om jobbet. Det fungerade lite som en avslutningsfas varefter det åter var roligt att börja på nåt nytt som t.ex. att återgå till skolan.

Nu har jag ändå lite svårt att orientera mig i mina känslor och i vad som händer sen. Nämligen, på söndag när jag är klar för dagen och lämnar ifrån mig nycklar och telefon rusar jag hem och byter kläder, slänger den (förhoppningsvis) färdigpackade rinkkan på ryggen. Sen blir det buss till Helsingfors för att tidigt på måndagsmorgonen ta flyget till Paris och därifrån vidare med tåg och buss till Taizé. Tänk TAIZÈ!! Jag har aldrig varit där förut och jag ser jättemassor fram emot att äntligen få se stället men jag kan inte greppa det. Jag har inte förstått att jag är på väg dit ännu…

Där är vi, mina kompisar från Teologiska studentföreningen vid Åbo Akademi och jag, en knapp vecka. Vi kommer hem på söndag och på tisdag (Tack Gud för att det är först på tisdag!) börjar grekiskan för mig. Då kickstartar studierna ordentligt för jag missar de två första föreläsningarna. Det är väldigt olyckligt för de två första lektionerna är jätteviktiga, men jag får försöka plugga grekiska bokstäver på flyget…

Idag var jag i Åbo och “bekantade” mig med studielivet. Jag fick en ny dekal på mitt studiekort så att jag kan bevisa att jag är studerande igen. Jag träffade tutorerna och gulisarna. Hjälp, så många gulisar det är i år!! Fast, det är ju bara roligt att dom är många. Så välkomna varendaste en av er! Jag åt på Gado och slappade i Mysis. Jag tog mig en sväng till Ready-Study-Go-mässan och ökade på lagret av halarmärken. Det kändes så helt rätt att vara där, i akademikvarteren, igen. Blir nog en bra höst det här också.

Så till slut en usel suddig bild som jag instagrammade från Mysis…

PS. Det var en gulis som sa att jag har en bra blogg. Superhäftigt!
Jag hann inte stanna o prata så du som sa det, ryck mig gärna i ärmen igen, please!

När allting stannar upp

      Kommentarer inaktiverade för När allting stannar upp

Gud, varför gjorde du så här?
Varför lät du det ske?
Varför just nu?
Varför måste det gå så här?
Gud, jag är så arg på dig, det är så orättvist!

Idag är vi många som ifrågasätter Gud, ifrågasätter såväl Guds planer som Guds existens. När döden kommer plötsligt, utan någon förvarning står vi som blir kvar där lamslagna och förtvivlade. Det känns som att hela världen stannat mitt i en rörelse. Vi ropar till Gud, varför? Vi vill ha ett svar. Vi vill förstå det oförståeliga. Vi vill ställa någon till svars.

Men svaret består av tystnad. Det kommer ingen röst från himlen som svarar på alla våra frågor. När vi frågar, när vi ropar, vill vi ha ett svar och när vi inte får det så vi blir arga. Vi ropar igen: Svara Gud! Varför hände det här? Varför kunde du låta det ske? Du som kallar dig kärlekens Gud, det här var väl inte kärleksfullt?

Så står vi där med tomheten, den värkande tomheten inom oss. Tvivlet ligger på lut. Varför svarar Gud inte? Finns Gud alls?

Vi bläddrar i Bibeln för att hitta något svar. Det är väl där Gud talar till oss?

Mina ögon faller på en vers i Markus evangeliet. Dagen och timmen känner ingen, inte ens änglarna i himlen, inte ens Sonen, ingen utom Fadern (Mark 13:32). Den handlar inte om döden utan om Jesu återkomst men lösryckt från sitt sammanhang känns det som att den versen stämmer in idag.

I Predikaren finns några ord som kan trösta men de ger heller inga svar.

Allt har sin tid, 
det finns en tid för allt som sker under himlen: 
en tid för födelse, en tid för död, 
en tid att plantera, en tid att rycka upp, 
en tid att dräpa, en tid att läka, 
en tid att riva ner, en tid att bygga upp, 
en tid att gråta, en tid att le, 
en tid att sörja, en tid att dansa, 
en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar, 
en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag, 
en tid att skaffa, en tid att mista, 
en tid att spara, en tid att kasta, 
en tid att riva sönder, en tid att sy ihop, 
en tid att tiga, en tid att tala, 
en tid att älska, en tid att hata, 
en tid för krig, en tid för fred. 
(Pred. 3:1-8)

Vi kan slänga Bibeln i väggen och fräsa att där finns inga svar, Gud finns inte i Bibeln. Men trots allt är Bibeln de enda ledtrådarna vi har när vi söker våra svar.

Sorgen har många ansikten och sorgen väcker alla möjliga känslor i oss. Ibland alla på en gång och det kan kännas övermäktigt. Sorgen river upp gamla sår som inte ännu läkt ut. Vi reagerar så olika och det finns inget som är rätt eller fel. Hur som helst så står vi maktlösa inför fullbordat faktum. Det skedda kan inte göras ogjort. Det kommer aldrig mera att bli så som det en gång var.

Sist och slutligen så finns det egentligen inga ord som räcker till.
Trots att jag har skrivit ner en massa ord.
Försökt sätta ord på mina tankar.
Det finns inga ord.

Den lilla råttan som stal mitt hjärta

      Kommentarer inaktiverade för Den lilla råttan som stal mitt hjärta

Hoppsan, jag har blivit med råtta. Jo, en liten kyrkråtta!

Nu när jag sommarvikarierar i Korpo så upptäckte jag att det bor små kyrkråttor i kyrkan där. Tre små lurviga typer som är hur söta som helst. De gömmer sig lite och är inte alldeles lätta att se men en är lite modigare än de andra. Den gråa lilla råttan sitter vanligtvis i predikstolen och kikar nyfiket på alla som kommer men ibland kilar den omkring i kyrkan. Ibland åker den med mig i min ficka på spännande äventyr.

Nu måste jag väl erkänna att dessa små härliga råttor är av tyg och är utplacerade i kyrkan av diakoniarbetaren. Jag kan villigt erkänna att jag föll pladask för idén med kyrkråttor! Jag gillar humorn i det. Faktiskt så mycket att det blivit till en liten följetong på instagram där kyrkråttan delar med sig av sina äventyr. Du kan hänga med och följa @kyrkratta på instagram så får du se vad den lilla råttan hittar på i fortsättningen och på samma gång bekanta dig med åtminstone Korpo kyrka. För det roliga är att små råttor ibland kan smita in där man inte annars får gå!

Trevlig sommar! (Oberoende av vädret, så är det faktiskt sommar!)

Ska det bli till nånting?

      1 kommentar till Ska det bli till nånting?

Jag har aldrig hållit en andakt. Jag menar en andakt som jag själv skrivit. Jag har hållit andakter vid urnebisättningar men då har jag hållit mig till formuläret i kyrkohandboken. Jag går omkring och funderar på det här med andakter, tal, predikningar, betraktelser eller vad man vill kalla dem. Nån dag kommer det emot, att jag ska producera en text, en tanke och hålla en andakt. Jag försöker intala mig att det inte är värre än att skriva ett blogginlägg men jag tvivlar lite på min egen övertalningsförmåga.

Jag vet att jag vill bli präst. Jag tror att Gud har användning för mig. Just nu lever jag ändå i tvivlets land, ska det bli till nånting? Har jag det som krävs? Hur ska jag kunna undervisa och berätta om Jesus och vår Far i himlen? Hur ska jag veta om det blir rätt, det jag totar ihop?

Jag tror det är bra att det är en bit kvar på vägen. Det finns tid att träna, tvivla, tro och hitta rätt. I mitt liv har det funnits krokar på vägen jag inte förstått men i efterhand har jag sett att varje krok varit en erfarenhet jag behövt. Jag hoppas det är lika nu. Även om jag inte ser kartan så tror jag att jag går på rätt väg. Jag tror jag kommer att hitta fram, dit det är meningen att jag ska gå.