Mot stjärnorna genom svårigheter.
Det finns dagar då man flyget på mjuka moln och andra när man dimper ner genom molnen och landar på jorden med ett brak igen. Gårdagens värme behövdes till sista droppen idag.
Bild från Pixabay
Det är bara att konstatera att man lär sig mest när det inte är lätt.
Varje berg bestigs ett steg i taget.
Idag har jag besökt Kyrkans hus i Helsingfors och deltagit i mitt första möte som medlem av Kristliga radioutskottet (KRU). Det var ett konstituerande möte så nu har utskottet en ny ordförande, Jan-Peter Paul som är representant för Katolska kyrkan. KRU är nämligen ett ekumeniskt utskott med representanter från en massa kristna samfund. Det var ett intressant och givande möte. Jag tycker att det är alldeles fantastiskt att få möta och diskutera med kristnna från andra samfund är bara lutherska kyrkan. Att dessutom få diskutera hur det kristna budskapet kommuniceras i olika kanaler är extra kul.
Det allra roligaste är kanske ändå att jag blev ombedd till utskottsmedlem för att det behövdes flera unga. Haha och tack för komplimangen!
Efter mötet slog Janne, som är från Tallin men jobbar i Adventskyrkan i Finland, och jag följe en bit genom stan. Vi träffades första gången för ett och ett halvt år sen och klickade genast. Hon är så glad och varm och fantastisk! Vi hade en härlig pratstund och hann till och med knyta kontakt med ett par från USA utanför domkyrkan! Jag önskar vi kunde träffas oftare för hon är en sån människa som gör mig till en bättre version av mig själv!
Så, jag har haft en fantastisk dag som förhoppningsvis ger mig energi för kommande dagar. Det är mycket program den här våren…
Jag deltar i en kurs som jag nämnde alldeles i förbifarten i inlägget här tidigare. Kursen heter Det Heliga Landet, DHL för de invigda. Det är en kurs där vi bekantar oss med Israels historia, nutid och framtid. Lärandemålen för kursen är följande:
| Deltagaren fattar bekantskap med området som i religiöst språkbruk kallas för det Heliga Landet och som nu omfattar Israel/Palestina. Man lär sig känna nya aspekter i den långa och färgrika historien ut tre religioners synvinklar, den politiska verkligheten på området, religiösa aspekter i dagens mellanösternkonflikt samt Jerusalems viktiga roll som en helig stad för de tre religionerna. Deltagarna blir medvetna om drag och traditioner som såväl förenar som skiljer de tre abrahamska religionerna. | |||
Det är inte någon liten mängd information som ska klaras av på en relativt kort tid. Det är 10 föreläsningar, en hel hög litteraturstudier, presentationer och diverse uppgifter som ska klaras av under kursen. Men den stora, fantastiska, saftiga moroten som kommer på slutet är en studieresa! Under en dryg veckas tid kommer den utvalda gruppen att åka till Israel och på ort och ställe få se och uppleva allt det som vi dittills vara läst och drömt om.
Old City from the Mount of the Olives / Wikimedia
För mig känns det som en verklig ”once in a lifetime” resa. Det är så spännande att det inte är klokt och jag känner mig så otroligt lyckligt lottad att bara behöva packa väskan och hänga med. Oftast är det jag som ordnat resan när jag är ute och reser, ensam eller i grupp, men nu är jag bara en deltagare. En mycket privilegierad deltagare.
Men ännu är det många långa veckor dit och mycket som ska klaras av innan det, både studier och annat trevligt. Så jag fortsätter att drömma, fundera och vänta på en resa som säkert blir alldeles fantastisk.
Jag behöver din hjälp. Jag ber dig ställa upp som vittne.
Jag har i uppgift att skriva några andakter och mitt tema är tro och tvivel. Jag funderar på om jag kunde hitta människor som idag skulle kunna vara påskens vittnen. Har du upplevt något som gjort dig övertygad om att Jesus lever? Frågan är uppriktig och jag vill väldigt gärna höra ditt svar. Jag är inte ute efter några märkvärdiga och stora händelser utan det kan vara mycket små, personliga upplevelser som varit avgörande på nåt sätt.
Vill du som Maria från Magdala ropa ut att Herren lever eller känner du som Tomas att du behöver få känna efter själv för att tro? Jag vill gärna höra av dig som tvivlar också. För i tvivlet finns ett frö till tro.
Om du vill dela med dig är jag innerligt tacksam. Det du berättar vill jag använda som material för mina andakter men du förblir anonym och får läsa och godkänna texten på förhand.
Du kan kontakta mig med en kommentar här på bloggen, via facebook, per e-post till teologiemagister@gmail.com, ringa mig eller rycka mig i armen. Vilket sätt som känns mest bekvämt för dig.
Latinets deltent i övermorgon.
Jag vill int!
Skribalägret på sportlovet rubbade mina cirklar så att jag nu känner att jag trevar i mörkret när det gäller latinet. Suck och elände. Jag har två dagar på mig att suga i mig alla grammatikaliska krumelurer som jag borde ha nött in under 6-7- veckor…. Som du förstår blir det en omöjligt ekvation. Så vad ska jag koncentrera mig på? Vilka bitar ska jag välja att stormplugga nu? Suck.
Jag vill int.
På måndagskvällen insåg jag att jag hade orsak att dra på mig min halare följande dag. Den där härliga lila teologhalaren med alla tygmärken jag samlat på mig. Det enda lilla problemet var att mina märken inte var fastsydda på halaren. Så den kvällen spenderade jag tillsammans med symaskinen för att sy fast alla 29 (!) märken jag samlat på mig. Det gick bra och nu är märkena på plats.
Fastlagstisdagen firades traditionsenligt med studenternas pulkaåkning i Vårdbergsparken. Jag deltog för första gången trots att jag studerat flera år. Evenemanget inleddes med studentkårernas dragkamp som i år delats in i de svenskspråkiga mot de finskspråkiga. Kampen var jämn men de finskspråkiga drog hem vinsten.
Så blev det dags för pulkorna. Det var rekordmånga anmälda och kreativiteten var det heller inget fel på. De flesta ”pulkorna” var i många fall försedda med hjul för att garantera ”glidet” i den väl sandade backen. Några förlitade sig på glidet men en rullade ner och en bars ner. Variationen var skoj. Allt från politiska budskap till rena spexet framfördes i pulka-form. (Klicka på bilderna nedan för att se dem i större format)
Teologiska studentföreningen hade bästa glidet och den mest minimalistiska pulkan. Modiga Elisa åkte ner ensam för backen under sloganen ”jag fastar”. Bakom den här pulkan fanns minst lika mycket tankeverksamhet som bland de andra, kan jag lova!
Fastlaskianen är ett härligt inkluderande evenemang där alla studenter oberoende av språk, högskola eller annan tillhörighet kan delta. Dessutom förgyllde Stiftelsen för Åbo Akademi evenemanget med att dela ut 800 portioner ärtsoppa och församlingarna bjöd på varm kakao med marschmallows.
För den som inte var på plats kan jag varmt rekommendera att söka på hashtaggen #fastlasikainen i sociala media eller att gå in på Åbo Underrättelsers sida eller på svenska YLEs sida.
För mig resulterade dagen i rejält magknip. Antagligen var det blandningen av ärtsoppa och kakao som fick min mage att bli sur. Eller så var det som en bekant uttryckte orsaken – för lite sprit. Men ska man köra hem så blir det onekligen för lite sprit…
Jag tröstade mig med att köpa hem en prinsessbulle att äta när magen lugnat sig. Visst är den fantastiskt vacker, eller hur?
Lägret tog slut. Ungdomarna åkte hem. Lägerchefen Linda och jag stannade lite längre. Vi packade bilen med allt material vi haft med oss till lägret och gjorde en sista städrunda i rummen för att ta hand om det som ungdomarna glömt göra. Så satte vi oss i bilen och körde in till stan för att föra tillbaka materialet till församlingshuset Aurelia. Efter det utbytte vi kramar och åkte åt varsitt håll. Lägret var slut – over and out.
Jag hade blivit bjuden på födelsedagskalas i stan på kvällen och jag hade för avsikt att gå. Under dagen insåg jag ändå hur trött jag egentligen var så jag meddelade födelsedagsbarnet och åkte hem. Vägen hem var mycket lång, skrev Tove Jansson och så kändes det när jag körde hemåt i snöyran. Orken rann ur mig längs vägen och väl hemma föll jag i stort sett ihop i en blöt pöl.
Så länge jag håller igång orkar jag nästan vad som helst men när jag sätter mig ner och får koppla av väller tröttheten över mig. Så är det alltid när det är nåt projekt på gång. Lägerproffsen pratade om lägerkrabbis och idag förstår jag precis vad det talade om. Jag sov 11 timmar i natt men tog ändå en tupplur på förmiddagen. Resten av dagen har jag gjort mest ingenting.
I min kalender står det ”upptagen” över lördagen och söndagen för att jag inte ens i misstag skulle boka in nåt då. Jag hade på känn att jag skulle behöva vila efter lägret och det är precis vad jag tänker göra. Vila, slappa, chilla och sen göra ingenting. Nästa vecka tar vi ny fart igen.
Det blev kväll och det blev morgon. Det var den femte dagen.
Nu är vi inne på den sista riktiga lägerdagen. I morgon åker vi hem och våra vägar går åt olika håll igen. Det har varit en lärorik, utmanande och alldeles fantastisk vecka. Jag har fått prova på en massa nya saker och jag har lärt mig hur ett skribaläger kan vara. Ibland har det känts som en cirkus men ibland har vi haft så rörande vackra situationer att jag inte kunnat låta bli att fälla en tår eller två. Ungdomarna har lärt känna varandra bättre och blivit ett bra gäng. Jag är så stolt över dem!
I dag kom prästen Johan och kantorn Marjo kom på besök. Vi firade mässa och alla hjälpte till att göra den till en fin stund. Det var en härlig varm mässa och Gud var med oss i kapellet. Jag föll av gammal vana in i vaktmästarrollen eftersom det inte fanns nån sån på plats. Det känns lite knasigt men ändå helt naturligt att jag har så lätt att falla tillbaka på det jag ändå gjort i så många år. På samma gång är det otroligt skönt att göra saker som inte kräver 110% hjärnaktivitet utan går mest på rutin.
Nu när vi är inne i lägerlivet känns det nästan lite konstigt att vi snart lämnar vår lilla lägerbubbla här vid stranden. På samma gång ska det bli skönt att komma hem till gubbe och katter och egen säng. Fast, jag tog med mig min egna dyna på läger för jag visste att det inte alltid är så bra dynor på lägergårdar. I morgon är det då sjunde dagen och dags att åka hem. Lägret är över men skriftskolan fortsätter fram till konfirmationen i september eftersom man i Åbo valt att svänga om hela konceptet och inleda skriftskolan med lägerdelen. Jag tycker det är en suverän och grymt smart idé!
På sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt verk, och han vilade på den sjunde dagen efter allt han hade gjort. Mos 2:2
Det blev kväll och det blev morgon. Det var den tredje dagen.
Maten. Maten behöver få en egen text. Det är härlig mat här på lägergården. Vi äter frukost, lunch, saft, middag, kvällsmål och det är sååååå härligt att få gå till dukat bord varje gång! Jag borde packa ner kocken och ta hem honom med mig när lägret är slut för så här regelbundet har jag inte ätit på jag vet inte när. Det är så underbart och jag mår så bra av det.
Lektionerna går bättre och bättre för varje gång. Det är jätteintressant att märka att en del saker funkar bra och andra mindre bra. Jag höll lektioner efter varandra och jösses så råddig jag kände mig. ”Hade jag sagt det här ren eller var det med förra gruppen?” tänkte jag flera gånger. Nåja, man kan ju alltid fråga. (Stackars ungar som är mina provkaniner.) Jag tror nästan att jag lär mig mera än de! Så märker jag ju också hur en del lektioner kräver 110% koncentration och efteråt är jag helt tom i huvudet.
Så till de fina upplevelserna. Jag är så stolt över en kille som satt och pluggade bönen Fader vår och suckade över att han A-L-D-R-I-G kommer att lära sig den utantill. Inom en timme hade han lärt sig den och en grej till! Han övervann sig själv och kunde mera än han trodde! Läger utmanar och ger möjligheter. Det är alldeles fantastiskt.
Det blev kväll och det blev morgon. Det var den andra dagen.
Nu är vi inne på den tredje lägerdagen. Vi börjar hitta rutinerna och varandra. Spänningen släpper och diskussionerna djupnar.
Det viktigaste passet under lägret stavas F R I T I D om du frågar konfirmanderna. Då hinner man chilla med kompisarna, vila, spela olika spel eller gå ut en stund. Ibland går ljudvolymen upp på en nivå som kan få en jublande ishockeyarena att kännas lågmäld. Jag är rätt ljudkänslig och saknar ibland mina hörselskydd som ligger hemma på gräsklipparen. Det är bara att söka sig ut i naturen en stund eller ta en paus på rummet när det blir för mycket för dessa tonåringar är tonåringar och det kommer de inte ifrån förrän om ~5 år…
Nu har jag hållit några lektioner och känner mig lite säkrare. Jag har ett litet grepp om vad det kan vara och om min egen förmåga. Varierande framgång är väl betyget så här långt. En av utmaningarna på lägret är att det är många konfirmander. En stor grupp gör det svårare att få till en intim känsla och för konfirmanderna att våga avslöja sina funderingar. Jag får se det i praktiken och det är ju egentligen en fördel för mig. Hade allt förlöpt enligt ideala förhållanden och enligt alla konstens regler skulle jag ju inte få en realistisk bild av hur ett läger kan förlöpa. Jag inser ju också att varje läger är annorlunda. Varje läger består av en grupp individer som samlas och spenderar tid tillsammans. När vi slipas mot varandra hittar vi vår plats i pusslet – förhoppningsvis. Det händer ju säkert att somliga känner sig mera hemma än andra i situationen. Så är det med allt i livet. Nu jobbar vi ändå på att bli en sammansvetsad grupp som vill vara tillsammans. Jag tror att vi är på god väg.