Den här månaden fyller jag år. När jag var liten var det förstås den bästa månaden av alla men med åren kröp det in någonting annat. När jag fyllde 19 blommade det ut i min första livskris. Jag höll på att bli lastgammal och alla andra hade sällskap och jag var utan pojkvän! Panik! Katastrof! Ja, idag låter det här ganska löjligt men då var det kris. Fullskalig livskris. Efter det blev födelsedagarna inte sig lika. För varje år som lades till kändes det som en sten till. Visst fick jag sällskap efter några år och en massa andra trevliga saker hände i mitt liv men ändå kändes födelsedagarna som en pina.
Till slut var det så illa att jag försökte förtränga dagen med föga framgång. Ibland gick det ganska bra men ibland var det värsta dagen på hela året. Jag grät och mådde dåligt. Jag ville inte bli äldre! Jag ville inte lägga till år efter år. Dessvärre är det något man inte rår över själv. År läggs till år oberoende vad man tycker om saken.
Ifjol hade jag med mig kaka (tror jag det var, nåt gott att äta i alla fall) till Mysis. Det finns nog inget kafferum där inte kaffebröd uppskattas och kakan gick åt. En kaka utan förklaring går aldrig hem så jag förklarade för några att jo, det var födelsedagskaka men att jag inte alls gillade att fylla år och därför undanbad mig gratulationer. Så kom en kille och tog för sig av kakan med frågan om varför det bjöds på kaka. Nån berättade vad jag sagt och han vände sig mot mig och gratulerade med de ungefärliga orden: Jag bryr mig inte om att du inte gillar att fylla år. Du har klarat dig genom alla år hittills och det är värt att fira. Grattis!
De här orden berörde mig och satte kuggarna i min hjärna att snurra i nya banor. Jag hade ju bara förfasat mig över vart år som läggs till men nu fick jag upp ögonen för att det ju faktiskt är så att jag har något att fira. Inte det att jag blir äldre i sig utan det att jag klarat mig genom alla år. Livet är en gåva och det är inte alls självklart att det går bra för en. Man har fått ett liv och får göra det bästa av det.
Det som säkert också påverkat mitt sätt att se på födelsedagsfirandet är att jag idag är ganska nöjd med var jag åstadkommit under mina år. Allt har inte gått på räls eller ens enligt planerna men jag har hittat vad jag vill göra och tagit tag i mitt liv. Jag driver inte längre omkring och gör sånt som jag tror att andra förväntar sig av mig utan jag gör det som jag själv vill göra.
Så den här månaden firar jag att jag tagit mig 40 varv runt solen med pompa och ståt, eller åtminstone med skumppa och festligheter.
Tack N för att du fick mig att vilja fira min födelsedag igen!
Firandet består dels av en rituell måltid som består av symboliska maträtter (se bilden) och dels en helt vanlig festmåltid. I samband med texterna som läses sveper (!) man fyra glas vin! Vi drack ett gott kochervin som jag tyckte riktigt synd om. Det var så gott att det förtjänat en varsammare behandling än att sköljas ner som vatten. Du kan tänka dig hur folk reagerar på det myckna vinet i och med att många inte ätit ordentligt innan de kom till festen. Det blev ganska underhållande, om jag uttrycker mig diplomatiskt.
