Jag tar varje tillfälle att få öva mig inför det jobb jag så gärna vill göra. När Sara, tf kyrkoherden, frågade om jag ville predika svarade jag naturligtvis ja! Idag har jag då predikat i Pargas kyrka. Det här räknar jag som min första, riktiga predikan. Den var en del av församlingens högmässa med helt vanliga församlingsbor i bänkraderna. Därför räknar jag den som min första, riktiga predikan. 
Det var spännande men samtidigt roligt. Jag var lite nervös innan. Så där passligt så att jag var alert men inte så mycket att jag var helt borttappad. Jag valde att inte predika från predikstolen utan från ambon. På nåt sätt kändes predikstolen nog lite skrämmande! Där står man så högt ovanför alla andra. Jag tassade upp före gudstjänsten och kände efter men det kändes inte riktigt rätt. Ambon har jag ju stått i förr och läst texter så det var ett tryggt val.
I bänkarna satt många jag kände igen. Där satt min religionslärare från gymnasiet och min gymnasieklasskompis mamma. Där satt många av de trevliga kyrkvärdarna och många andra. Några gissar jag var där av nyfikenhet och det är jag också glad över. Om jag kan väcka folks nyfikenhet och på så sätt locka dem till kyrkan så är det inte så tokigt, tycker jag.
Efter predikan fick jag assistera vid nattvarden. Det är fantastiskt att få delta i högmässan och på så sätt träna på de kommande arbetsuppgifterna. Idag kändes det fantastiskt bra att få dela ut vinet och säga Jesu blod, för dig utgjutet. Det kändes tryggt att vara en del av ett team. Samtidigt vaknade tanken: Hjälp! En dag ska JAG klara hela den här rumban själv! Herre förbarma dig! Jag tror att det är bra att tänka den tanken och att förbli ödmjuk inför uppgiften. Dels är jag bara en i ledet av många före och efter mig men dels är varje stund och uppgift viktig just nu. Fast ensam kommer jag ju inte att vara. Den dagen är vi nog ett team också, prästen, kantorn, vaktmästaren och den helige Ande… 
Här kommer då mitt manuskript för predikan:
När jag läste den här evangelietexten kom jag att tänka på en sak. Jag tror faktiskt att ingen har påpekat det för mig tidigare. Flera av er vet säkert redan det här men jag blev så glad när jag upptäckte den här lilla grejen i texten. Den barmhärtige var samarier.
Ja, den barmhärtige samariern är ju rubriken för hela berättelsen så det är ju inget nytt. Varför är det viktigt egentligen? Varför blev jag så glad för att jag insåg betydelsen av det? Jo, jag blev glad för att jag plötsligt förstod texten på ett nytt sätt när jag insåg att det här med samariern egentligen är poängen med hela liknelsen.
En samarier var inte jude och judarna ansåg att samarier var orena. Det var människor judarna helst inte ville ha nåt att göras med. Så när den laglärde ville visa sig på styva linan och sätta Jesus på prov svarade Jesus med en liknelse som knäppte den laglärde på näsan. Han blev tvungen att erkänna att den orena, oönskade samariern var den som gjorde rätt. Det var han som var den misshandlade mannens nästa. Inte prästen. Inte leviten. Utan samariern. De som lyssnade till Jesus och den laglärde förstod förstås genast den här tvisten i historien och jag kan tänka mig att det föranledde ett och annat leende.
Den laglärde frågar alltså vem som är hans nästa. Jag tänker mig, att vi kanske inte behöver fråga vem som är vår nästa. Jag tror att vi har fått lära oss att oberoende av ursprung, hudfärg, språk eller andra yttre attribut, så är varje människa vi möter vår nästa.
Under det senaste året har det funnits extra många som behövt vår hjälp och som allt jämt behöver stöd och hjälp. Ibland kan det kännas som att det är så många som behöver hjälp att det är svårt att veta var man ska börja och hur man ska räcka till.
En som verkligen levde genom att hjälpa sin nästa var moder Teresa. Hon jobbade bland de fattiga och sjuka i Calcutta utan att ha stora resurser. Det var oändligt många som behövde hjälp och hon hade inte mycket att ge men hon gav ändå inte upp. Jag vill lyfta fram två citat av henne visdomar.
För det första: Oroa dig aldrig för antal. Hjälp en person i taget och börja alltid med den närmast dig. Man behöver alltså inte fundera på hur man ska räcka till för alla som behöver hjälp. Det räcker att man hjälper en i taget och att jag börjar med den som är närmast mig.
Det andra citatet lyder: Det är inte storleken på våra gärningar som räknas, utan med hur mycket kärlek vi gör gärningarna. Det här är egentligen samma sak som vi redan sjöng i psalmen 460.
Varje kärleksverk, hur litet, obetydligt än det är,
varje ord du sagt i kärlek, frukt för evigheten bär.
Så man behöver inte fixa allt, man kan göra små saker med mycket kärlek. I texten i andra läsningen får vi höra att kärleken kommer från Gud. Gud älskar oss så oändligt mycket och när vi älskar varandra är Gud alltid i oss. Genom att älska och visa kärlek är vi Guds förlängda arm. Vi får förmedla Gud kärlek till varandra. När jag säger att vi får förmedla Guds kärlek menar jag att vi får be om hjälp att orka, be om hjälp att handla av kärlek och inte bara av plikt och måsten. När det känns motigt får vi komma ihåg att vi inte går här ensamma utan att vi har en med oss som är mycket större, mycket starkare och mycket mera kärleksfull. Jesus har lovat att han är med oss till tidens slut och det är hans kärlek vi får dela ut och slösa med. Det man gör av kärlek, det orkar man göra om och om igen.
För mig är det här trösterikt. Jag har en tendens att vilja fixa allt men jag inser allt mer, ju äldre jag blir, att det inte går. Hur mycket jag än vill och försöker så kan jag inte fixa allt. Då känns det bra att få höra Mikas ord: Människa, du har fått veta vad det goda är, det enda Herren begär av dig är att du gör det rätta, lever i kärlek och troget håller dig till din Gud.
