Jag är glad för den här dagen.
Av en slump, eller av Guds försyn, hur man nu vill tolka det, så träffade jag en kvinna på gravgården idag. Vi ses sällan men de korta mötena är hjärtliga när vi ses. Hon är en som med kraft sagt åt mig att jag ska bli präst. Det är bra länge sen hon sade det. Långt innan jag började studera. Det skedde efter att jag hållit en andakt vid en urnebisättning för en gemensam släkting.
Som vaktmästare har jag hållit ett antal andakter vid graven där någon i form av en urna ska få sin sista viloplats. Det finns ett färdigt formulär för det och “vem som helst” får hålla den andakten. Jag känner mig faktiskt bekväm i situationen och jag har tänkt att det är ju bara att läsa innantill och sjunga en psalm eller två. Kanske det är så för mig att det “bara” är att läsa innantill. Kanske det inte är så för alla. Jag vet inte.
Hur som helst. Jag är innerligt glad att jag träffade kvinnan idag. Jag hade lovat att jag ska hälsa på henne men det har inte blivit av. Jag har lite dåligt samvete för det. Så därför är jag så glad för det spontana mötet. Jag lovar mig själv att jag SKA hälsa på henne i höst.
En annan kvinna jag pratade med idag frågade om jag inte tycker att jobbet som präst kommer att bli tungt. Nej, svarade jag, inte tyngre än det jag har nu. Jag vet ju inte hur det blir, men jag tror och hoppas att det inte blir tyngre. Jag litar på att det finns en som bär mig. Bär mig alla dagar.
PS. Jag vet att gravgård är en finlandism. Det heter kyrkogård eller begravningsplats. Likväl håller jag fast vid min vana att tala om gravgård, för jag är också en finlandism…