Att bli präst är något alldeles speciellt. Det är inte som att ansöka om vilket jobb som helst utan här handlar det om något alldeles extra. För vem som helst kan inte bli präst. Inte ens vilken teologiemagister som helst. Jag ska försöka förklara.
Enligt kyrkolagen (5:1) heter det så här: För förkunnande av evangelium och förvaltande av sakramenten har kyrkan ett prästämbete, som erhålls genom ordinationen. Biskopen och domkapitlet beslutar om godkännade till ordination.
Det heter alltså att man blir ordinerad, inte bara att man blir präst rätt och slätt.
För att bli präst, alltså ordinerad, krävs:
1) att man är döpt, konfirmerad, gudfruktig och känd för kristligt leverne samt medlem av kyrkan.
2) att man är minst teologiemagister med prästbehörighet dvs. man ska ha läst tillräckligt med teologi, läst klassiska språk och gjort rätt sorts praktik.
3) att man är kallad. Man behöver på nåt sätt känna själv att Gud behöver en och så måste det finnas en församling eller någon annan som vill ha en, så att biskopen kan säga att där är din nya arbetsplats när hen godkänner ens ansökan att bli präst.
4) att man är tillräckligt frisk för att klara av arbetet som präst.
5) att man är lämplig att vara präst.
(Noggrannare instruktioner finns t.ex. i broschyren Vägen till prästämbetet.)
Sen just innan man vigs till prästämbetet avlägger man ett prästlöfte som låter så här:
Jag N.N. lovar inför Gud den allvetande, att jag vid utövandet av prästämbetet, som jag nu står redo att motta, vill hålla mig till Guds heliga ord och den evangelisk-lutherska kyrkans därpå grundade bekännelse. Jag skall inte offentligt förkunna eller utsprida eller hemligt främja eller hylla läror som strider däremot. Jag vill även rätt förkunna Guds ord och förvalta de heliga sakramenten enligt Kristi instiftelse. Jag vill efterleva kyrkans lag och ordning samt villigt tjäna församlingen och ordets åhörare. Allt detta vill jag efterkomma, så att jag kan svara därför inför Gud och människor. Härtill förhjälpe mig Gud.
Det är alltså inget litet löfte man avlägger!
När man så klarat av allt det här som krävs, blir man vigd till prästämbetet. Det sker i stiftets domkyrka. För min del blir det alltså i Borgå eftersom jag ska bli präst i Borgå stift. Under prästvigningen ikläds man stola och mässhake, alltså ”halsduken” och ”ponchon” som prästen har på sig i gudstjänsten, och så blir man välsignad av biskopen och hela gänget assisterande präster. Det är en mycket högtidlig festhögmässa som är öppen för alla. Så om du vill vara med och fira min dag gäller det att du infinner dig i Borgå domkyrka söndagen den 27.5 kl 12.15!
Efter den högmässan går de nyblivna prästerna och de inbjudna gästerna till biskopsgården där biskopsparet bjuder på en liten fest. Där får de nyblivna prästerna också sina prästbrev som bevis över att de kallats och vigts till prästämbetet.
Efter det här är man präst tills man dör om man inte gör bort sig så till den milda grad att biskopen och domkapitlet tar kragen av en eller att man själv av någon orsak avsäger sig ämbetet.
Fast jag nu radat upp allt som visar hur speciellt det är att vara präst så är präster ändå bara vanliga människor med samma egenskaper, egenheter, glädjeämnen och problem som vem som helst av oss. Tro inte att präster är bättre på nåt sätt utan minns att de också behöver äta, sova och få vara en bland alla andra.
Nästa gång ska jag skriva lite om hur det kommer sig att en präst kan kallas pastor, kaplan, kyrkoherde, kontraktsprost, prost och biskop men ändå alltid vara präst.
