Deadlinen höll

      2 kommentarer till Deadlinen höll

Jag hade satt deadline för gradun att den skulle vara färdigt skriven till påsk. Nu tycker jag att jag har skrivit gradun klart och det är före påsk. Alltså är jag ganska ordentligt nöjd med mig själv.

Sen är det en sanning med modifikation, som det alltid är här i världen, att gradun är klar. Jo, jag har skrivit allt jag tänkt men jag behöver läsa genom texten ännu för att se vad allt jag behöver fila på. Jag får stor hjälp av en vän som läser och kommenterar texten för när någon som inte jobbat med texten läser den kommer oklarheterna fram i ljuset. Så nästa vecka ska det nog bli klart. Sen får jag lämna in hela avhandlingen för bedömning och granskning.

Det är nog faktiskt ganska “voittaja-feelis” redan nu men vänta när jag fått hela arbetet vackert inbundet, då är det dags att korka skumppan!

 

Med en karusell i huvudet

      Kommentarer inaktiverade för Med en karusell i huvudet

Flera dagar sen jag skrev sist. På ett sätt beror min tystnad på att jag känner att jag inte har så mycket att berätta. Graduskrivandet puttrar på och rör sig sakta mot mål. Just nu är det sista kapitlet som saknas och det ska jag ta itu med i morgon.

Samtidigt beror min tystnad på att jag har så mycket på gång som inte är klart att jag inte vill berätta om det ännu. Det som är säkert är att beslutet om min prästvigning tas av domkapitlet på deras möte den 24. maj för jag hinner inte få ut min examen till mötet i april. Det blir liksom till sista minuten för prästvigningsdagen är 27. maj. Jag kan inte annat säga än att jag tycker att det är superhyggligt av domkapitlet att pricka in mötesdagen så sent!

Den närmaste tiden består av att skriva predikningar, färdigställa studierna och att försöka greppa att det är en brytningstid mellan studier och arbetsliv. Det känns nog som att det är bra att ha två månader till prästvigningen ännu, för jag är ganska snurrig i huvudet av alla funderingar kring att bli präst.

En dag i taget.
En uppgift i gången.
Tills hela listan är klar.

De stora frågorna i livet

      Kommentarer inaktiverade för De stora frågorna i livet

Nu när mina studier närmar sig slutet och ett nytt skede i livet väntar bakom hörnet grunnar jag på en massa saker. Bloggen är en av dessa frågor jag tuggar på. Att jag ska fortsätta blogga är det ingen tvekan om. Jag tror jag inte vet hur man lever utan en blogg. Den stora frågan är nu om jag ska 1) fortsätta som förr 2) behålla bloggen men byta namn på den eller 3) börja på en ny blogg.

Egentligen har jag redan beslutat att alternativ 3) inte är ett alternativ för mig. Jag vill hellre fortsätta här var hela min “prästhistoria” finns samlad. Så det är alternativ 1) eller 2) som gäller. Jag vet inte ens ännu om det går att byta namn på bloggen! Det kan ju hända att det inte är möjligt och då är det ändå alternativ 3) som gäller om jag inte vill 1) fortsätta som förr.

Komplicerat det här.

Jag har fått ett förslag på nytt namn till bloggen som jag tycker rätt bra om men kanske du sitter på det ultimata namnet? Skriv ditt förslag som en kommentar.

En etapp i livet tar slut

      2 kommentarer till En etapp i livet tar slut

Det känns smått otroligt men prästvigningen närmar sig! Gradun saknar fortfarande sista kapitlet men veckan har ju tre arbetsdagar kvar ännu då det ger sig.

Idag blev det en snabbvisit till pastorskansliet i Pargas. Jag lämnade in min avskedsansökan så snart är jag inte vaktmästare längre. Jag har nu kommit till den punkten att jag kände att den anställningen var mera ett hinder för att ta emot det som väntar än en trygghet att falla tillbaka på. Det är dessutom schyst att arbetsgivaren får söka en permanent ersättare för mig i tid före sommaren så att de kan göra arbetslistorna och få allt praktiskt att löpa smidigt.

På samma gång när jag var på pastorskansliet passade jag på att begära ut ett ämbetsbevis.
Och, se du? Jag har nu papper på att jag lever!

 

Snart får jag predika

      Kommentarer inaktiverade för Snart får jag predika

Över blänkande fjärdar tar man sig till Houtskär med färja.

De av mina läsare som följer med Kyrkråttans äventyr på Instagram har idag fått se att vi, Kyrkråttan och jag, har varit på utfärd till Houtskär. Kyrkråttan avslöjade att Vaktis, det är alltså jag, ska predika där inom en snar framtid. Någon drog förstås slutsatsen att det är där jag ska bli präst men det är att förhasta sig. Det är lååångt till prästvigningen i maj så innan dess hinner jag ställa upp som predikobiträde i Houtskär några söndagar.

Maria kören sjöng i gudstjänsten. De är inte många med sjunger så fint!

Det är så att Houtskärs kaplan ska bli kyrkoherde i Korsnäs från och med den 1 april och då behövs det någon som kan hålla gudstjänster i Houtskärs kyrka. Förstås finns det en hel hög präster inom Pargas kyrkliga samfällighet men de har ju fullt upp med sitt vanliga jobb så de hinner inte rycka ut så ofta. Kyrkoherden kommer att hålla några högmässor mellan varven i Houtskär så jag tror det blir en bra mix fram tills att en ny präst installerar sig i början av sommaren.

Houtskärs kyrka, Sankta Maria kyrka, byggdes 1703 och invigdes 1704

Det var en mycket trevligt utflykt och en fin mässa där kaplanen höll sin avskedspredikan. Efter högmässan bjöds det på lunch i församlingshemmet och kyrkoherden hann presentera mig för församlingsborna innan jag smet iväg till färjan.
Tack för idag Houtskär, vi ses igen efter påsk!

Nu måste jag skriva om gradun

      Kommentarer inaktiverade för Nu måste jag skriva om gradun

Jag tycker att jag inte skriver om annat än min gradu men det beror kanske för att jag tänker på den och skriver på den mest hela tiden. När jag tittar genom inläggen här på bloggen har det ändå mest blivit spridda ord här och där om gradun. Så nu tänker jag ta igen det med besked.

Jag inledde tankearbetet, läste en del och skrev nåt smått under förra våren men jag började jobba med gradun så där ordentligt i höstas efter att jag varit på församlingspraktiken. Sen har jag ändå distraherats från och till med diverse andra saker men det hör väl kanske till. Jag gjorde sex intervjuer vilket för mig betydde resor till Åland, Österbotten och Nyland. Intervjun i Åboland känns det inte som att jag behövde resa för, “inom Åboland” är ju liksom på hemmaplan. Sen gjorde jag en enkät som jag bad prästerna fylla i mitt i värsta julruschen. Det hade kunnat planeras lite bättre men men gjort är gjort och jag tackar innerligt alla som tog sig tid att svara. De var nämligen många, 72,3% av de tillfrågade svarade! Enastående, inte sant!?

Så efter jul kände jag mig helt borttappad men efter ett samtal med professorn parkerade jag mig vid datorn och skrev, fortsatte skriva och skriver ännu. Två veckor praktik i Vasa gjorde ett avbrott i skrivandet men jag behöll gradun i tankarna så när jag kom hem gick det bra att fortsätta skriva. Planen har hela tiden varit att få gradun färdig skriven till påsk. Sen finns det en-två veckor tid att slipa. Som jag skrev här tidigare så är tidtabellen rätt pressad efter det men samtidigt så är det inte så mycket jag kan göra i det skedet mera så jag tror att en del av stressen jag nu känner lägger sig sen. (Sen finns det annat att stressa upp sig över…)

Förra veckan hade vi gradu-seminarium och mina handledare Patrik och Bernice var mycket nöjda med den text jag presenterade. Jag har tidigare sagt att jag inte är särskilt analytiskt lagd (och det håller jag fast vid) och att jag känner att det är min största utmaning i att skriva gradun. Nu fick jag då höra att mina handledare var häpna över vad jag producerat. De hade trott på vad jag sagt men menade att jag nu bevisat motsatsen. Dessutom lär jag ha producerat verkligt viktig forskning vilket inte lär vara det normala när man diskuterar pro gradu avhandlingar eftersom de egentligen bara är ett mognadsprov. Jag ville från början göra en enkät och det höll jag fast vid. Så tillsammans med intervjuerna blev det ett digert material att bygga en gradu på. Så jag känner att jag kan vara nöjd med det jag håller på med. Jag kan vara envis som synden och det verkar ha gett utdelning den här gången.

Sen är det ju så att gradun inte ännu är klar. Det sista kapitlet, diskussion och sammanfattning, är oskrivet. Ändå känner jag inte längre någon akut stress. Det handlar om att skriva omkring 5 sidor text så det ska inte ta så många dagar. Jag har ju skrivit allt det andra redan så nu är det “bara” att dra slutsatser och koka ihop 50 sidor till 5. Easypeasy eller hur?

Det allra bästa är ändå att jag varje morgon stiger upp och ser fram emot att få sätta mig vid datorn och jobba med min gradu. Tänk att det kunde bli så intressant och roligt att skriva ett “terapi”-arbete!

Den långa rapporten om festen i Borgå – del 2

      Kommentarer inaktiverade för Den långa rapporten om festen i Borgå – del 2

Den andra festdagens morgonen inleddes med anföranden och paneldiskussion på domkapitlet. Det var Maria Sundblom-Lindberg, Mia Anderssén-Löf och Linus Stråhlman som talade kring förr, nu och framtiden i kyrkan.
Sen blev det festmässa i domkyrkan med en hel rad präster och ett par biskopar.

En hel del andra medverkande var det också. Här ser vi evanglieprocessionen. Det betyder att man förflyttar sig till mittgången när man läser evangelietexten för att visa hur Ordet tog sin boning bland oss, alltså att Jesus blev människa som vi.

Biskop emerita Caroline Krook predikade. Hon talade bland annat om hur otroligt konstigt det var för judarna att Jesus sa att vi ska äta hans kropp och dricka hans blod. Blod uppfattades nämligen som något av det mest orena en jude kunde råka ut för.

Här ser vi när nattvardens instiftelseord läses av biskop Björn och kaplan Marina Smeds innan vi fick ta del av Jesu kropp och blod genom vinet och brödet.

Här är nästan hela det glada prästgänget som gjorde festmässan. Från vänster Marina Smeds, biskop Björn Vikström, biskop emerita Caroline Krook, Malin Lindblom, Margareta Puiras och Helene Liljeström.

På kyrkkaffet i biskopsgården blev vi bjudna på salt och sött. Den här pajen var riktigt läcker.

Till sist en glimt av det glada gänget som samlats. Det blev uppsluppen diskussion och många skratt vid borden.
Så till slut skiljdes våra vägar för den här gången.

För mig var det en aningen konstig känsla att vara med och fira kvinnornas rätt att vara präster innan jag själv kommit så långt. Ändå kändes det helt rätt att vara med. Jag har varit aktiv i kyrkan på sätt eller annat sedan 2001 så jag har följt med kampen på nära håll. Den här helgen gav mig ännu större lust att skriva min gradu för jag såg och hörde hur otroligt viktigt det är att dokumentera vad som hänt och ge de kvinnliga prästerna en röst. Alla sade att de väntar på att få läsa min text. (Så ingen press på mig där inte, haha!) Jag hoppas verkligen att jag ska kunna göra materialet rättvisa!

Den långa rapporten om festen i Borgå – del 1

      Kommentarer inaktiverade för Den långa rapporten om festen i Borgå – del 1

I januari anmälde jag mig till festligheterna i Borgå kring årsdagen av de första kvinnornas prästvigning. Det var lite spännande då och det har inte blivit ett smack mindre spännande efter det. Jag fick dessutom hedersuppdraget att hämta festtalaren biskop emerita Caroline Krook från flyget så gissa om jag såg fram emot det hela?

Sen insåg jag att det skulle vara klokt att ta en sväng via Sacrums butik i Helsingfors för att prova prästkläder när jag ändå var på väg österut, så jag startade ganska tidigt. Det kändes nog lite högtidligt att för första gången pröva prästdräkten. Det kunde ju inte bli en bättre dag för det heller! Nu gäller det bara att beställa vad jag behöver för framtiden. Det blir ett senare inlägg om prästkläder för det är inget litet ämne precis.

På flygplatsen stod jag sen med en namnskylt i handen och inväntade biskop emerita. (Och nej, Kyrkråttan fick inte visa sig då) Flyget var försenat så biskop emerita Caroline blev extra glad över att se mig. Då kunde hon pusta ut och bara åka med utan att behöva oroa sig mera för resan.

Så vi tog oss till hotellet i Borgå och checkade in. Det var ett par timmar tills festmiddagen på Café Cabriole skulle dra igång. Jag råkade stöta på ett par präster vid receptionen och fick höra att min gradu nämnt vid överläggningarna tidigare på dagen och att man gärna ville höra något om den följande dag. Sen blev det att vila lite, piffa upp sig lite, och sen gick jag ändå i alldeles för god tid till Cabriole för jag var otålig.

Så småningom dök alla andra också upp och det blev många glada återseenden. Kramar och handskakningar. Jag hann till och med prata lite om min kommande jobbsituation med biskop Björn. Det blev en glad fest med god mat, sång både som uppträdanden och allsång. Viktiga samtal fördes också i borden för det är ju nåt av det roligaste att prata med sina bordsgrannar!

Biskop emerita Caroline Krook festtalade och det var ett så fint, och styrkande tal att vi var flera som bad henne distribuera det senare. Jag hoppas få det i skrift så jag kan plocka fram den vid behov i framtiden!

Efter det egentliga festprogrammet stannade några av oss kvar för att samtala en stund. Jag tror vi hade kunnat hålla på hela natten men det hade varit en lång dag och det var ju en dag på kommande också. Sen blev det ändå en stunds samtal med min rumskompis också innan vi kunde släcka lampan och stänga ögonen. Jag var nog lite vimmelkantig av alla intryck under dagen men till slut somnade jag.

Du får läsa mera om söndagens program i nästa del av rapporten.

 

 

Att få tala till någon med ett budskap från Gud

      Kommentarer inaktiverade för Att få tala till någon med ett budskap från Gud

Det är nog fortfarande lite skoj att den första andakt jag skrev själv från början till slut, så höll jag i radio! Jag vet inte om det är ett tecken på dumdristighet, frimodighet eller högmod men det gick bra och det har blivit flera.

Igår i gudstjänsten i Borgå kom en bekant fram till mig, tryckte min hand innerligt och viskade: tack för din andakt i radion! Sådana små stunder betyder oändligt mycket. Tänk att jag har kunnat formulera ord som har träffat så rätt hos just den här personen! Kanske det var för denna ena person som jag gjorde andakten så att Gud skulle ha möjlighet att tala till hen just då. Jag vet inte men jag litar på att Guds Ande verkar.
I morgon, tisdagen den 13 mars, kommer min andra andakt som jag gjorde i samband med massmediapraktiken i höstas.  Andakten sänds i Yle Vega på morgonen kl 6.54 och 9.15. och efter det finns den tillgänglig på Arenan i en månads tid. Du kan läsa mitt manuskript här om du inte vill eller kan lyssna till andakten.

En glimt bakom min fasad

      Kommentarer inaktiverade för En glimt bakom min fasad

Idag är det min födelsedag och dagen till ära tänker jag visa en bild på min kalender.

Först när jag läste texten blev jag lite provocerad. Så kan man väl inte säga? tänkte jag, men ju mera jag tuggade på orden desto mera tyckte jag att de egentligen är väldigt bra. Varför skulle man behöva göra sig mindre än man är?

Nu talar jag inte om att banta eller försöka krympa helt fysiskt utan psykiskt. I tanken. Om man går omkring och  tänker att man är mindre, kan mindre och får ta mindre plats så krymper man helt själsligt och plötsligt är det någon som trampar på en, suddar ut en.

För det är hur man känner sig inombords som påverkar hur man uppfattas av andra. Om man ber om ursäkt för att man finns till så kommer andra att uppfatta det och köra över en. Det är på något sätt väldigt enkel matematik, eller hur?

Nu kanske de som känner mig tycker att jag ju alltid vågat ta plats och inte förminskar mig själv. De har delvis rätt. Jag är inte blyg av mig och jag säger vad jag tänker. Men, för det finns ett litet men. Jag är inte så där självsäker som jag kanske ger sken av. Eller åtminstone har jag inte varit det. Jag har tvivlat på att jag har ett värde. Jag har haft ångest för att jag har försökt hävda min plats. Jag har modigt stått upp för att försöka bevisa för mig själv hur modig jag är och sen skakat som ett asplöv inombords. Sen har jag grunnat och ifrågasatt mig själv, funderat på om jag varit högmodig och dryg.

Nu tänker jag sluta med det. Att jag började studera var det bästa jag gjort på år och dar. Jag lärde känna nya människor som inte hade förutfattade meningar om mig på grund av mitt förflutna. Jag fick vara jag, utan att förminska mig och jag blev väl emottagen. Jag har växt inombords. Jag vågar tro att jag är lika mycket värd som andra.

Det är en otroligt befriande känsla att inse att jag kan ganska mycket. Jag har erfarenheter från de mest skiftande håll och jag kan dra nytta av det. Jag kan på riktigt bidra och hjälpa andra. Som jag sa till en bekant, jag har insett att jag kanske inte är så “huttoger*”.
Att våga skriva ner det här och trycka på publicera känns bra.

Så för att ta citera @herregudco som gjort kalenderbladet med Edit Södergrans ord:

Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är!

 

*Huttoger= dialektalt: inget vidare, rätt så svag, illa, dålig