Idag får du föreställa dig att du sitter i Houtskärs kyrka. Bland gudstjänstdeltagarna finns en grupp konfirmander anno 1966. De firar att det är 50 år sedan konfirmationen. Luta dig tillbaka för nu kommer min predikan!
Sankta Maria kyrka från år 1703. Fotograf Leila Warén-Backström. Källa: www.vafo.fi
Det är en het dag. Det är så varmt att man helst skulle slänga av sig kläderna och springa ner för backen och hoppa i sjön. Det är Midsommardagen 25 juni 1966. Kyrkan är pyntad med björklöv och blommor. Kyrkan är full av folk. Alla är finklädda. Stämningen är upprymd och högtidlig på samma gång. Här längst framme sitter konfirmanderna i vita klänningar och svarta kostymer. Nästan alla sjunger med i psalmerna. Prästen predikar om Guds ord och ger konfirmanderna något ord att ta med sig ut i livet. Konfirmanderna går till nattvarden och smaken av oblaten och vinet känns länge i munnen. Nu är de konfirmerade. De är nästan vuxna nu.
Jag kan tänka mig att det känns som igår. Den där dagen för femtio år sen. Då hade ingen människa ännu satt sin fot på månen och var det krig i Vietnam. John Lennon påstod att Beatles var populärare än Jesus. Kekkonen var president och framtidstron på topp. På samma gång är det väldigt länge sen. Det har hänt mycket i livet sen dess. Världen har förändrats. Idag är tekniken på en helt otrolig nivå jämfört med då. I rymden är månen inte längre intressant utan nu ligger blicken på Mars och andra planeter längre bort. Men krig utkämpas fortfarande och nu på närmare håll. Framtidstron är inte längre lika ogrusat positiv. På nåt sätt känns det som en annan värld idag.
Så här har det alltid varit. Världen förändras. Kanske inte lika snabbt som den verkar ha förändrats de senaste femtio åren men ändå, världen förändras hela tiden. Ungefär 700 år före vår tideräknings början fanns det en man som hette Jesaja. Vi vet det för att han var profet och hans profetior finns bevarade. Det var hans text som vi hörde i första läsningen. Han sade att en röst skulle ropa från öknen: bana väg för Herren! Herrens härlighet skall uppenbaras och alla människor ska se det. Jesaja var en vägröjare som förberedde folket på att någon skulle komma. Det gick hundratals år och världen förändrades.
Så kom det en man som ropade från öknen: bana väg för Herren! Herrens härlighet skall uppenbaras och alla människor ska se det. Mannen hette Johannes. Det kom stora skaror för att lyssna på honom. Han uppmanade folket att följa Guds ord. Han sade att de hade trotsat Gud och nu måste de ångra sig och göra bättring. Han döpte människorna som ville omvända sig. Folket som kom ihåg vad profeter sagt tidigare frågade sig om det här var Messias. Men nej, Johannes sa att han bara röjde vägen och inte ens var värd att knyta upp sandalremmarna på den som skulle komma efter honom. Nu gick det inte så lång tid utan en dag vid Jordanfloden kom Den som skulle komma efter honom fram till honom och ville bli döpt. Johannes blev alldeles till sig när han insåg vem det var han hade där framför sig. Inte kunde han döpa honom, det borde vara tvärtom.
Den som skulle komma efter honom var Jesus, Guds son. Frälsaren. Kristus. Messias. Människosonen som undervisade om Gud. Han som gav lärjungarna i uppdrag att sprida det glada budskapet till alla folk på jorden. Han som korsfästes och dog. Han som är orsaken till att vi ännu idag, fast det gått två tusen år och världen har förändrats, samlas här i en liten träkyrka i skärgården. Generation efter generation har suttit här på bänkarna och lyssnat till Guds ord. Precis som de vägröjande profeterna har prästerna förmanat och talat om omvändelse men de har också liksom lärjungarna talat om Guds oändligt stora kärlek. Talat om hur Jesus tog på sig alla våra synder och dog för vår skull. Talat om hur han uppstod från de döda. Talat om förlåtelsen och det eviga livet. Talat om hur Guds ord består.
Konfirmanderna från 1966 är inte längre så unga. Ni har hunnit med en hel del. Det har varit glädje och sorg, framgång och motgång på vägen. Ni har fått livserfarenhet. Både världen och ni har förändrats men jag vill tro att orsaken till att ni ville samlas här idag för att minnas och fira er konfirmation är att ni vet att Guds ord består. Det ni lärde er i skriftskolan har ni fått bära med er genom livet. De ord prästen gav er vid konfirmationen gäller ännu idag. Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.
Åren går. Världen förändras och vi med den. Små växer upp och blir äldre. Generation efter generation samlas i kyrkan. Vi blir till en länk i kedjan. Människan är som gräset, förgänglig som blomman på ängen. Gräset torkar, blomman vissnar, när Herrens vind går fram. Ja, folket är gräs. Gräset torkar, blomman vissnar, men vår Guds ord består i evighet.
Ära vare Fadern och Sonen och den heliga Anden, nu och alltid och i evigheters evighet. Amen.
(Det här var min andra övningspredikan som jag höll under kursen liturgisk-homiletiska övningar.)