I skuggan av domkyrkan

Nu har jag praktiserat några dagar. Planering av min praktiktid, av gudstjänster och av en predikan, en utbildning, ett samarbetsorgans möte samt ett förrättningssamtal har jag hunnit med så här långt.

Förrättningssamtalet handlade om en kommande begravning som jag också kommer att få följa med på. Jag är innerligt tacksam för att de anhöriga gav mig lov att sitta med och lyssna. Det var guld värt att få se och höra hur en präst med lång erfarenhet gör. En del tårar rann ner för mina kinder för jag är en hopplös sympatigråtare men jag hoppas och ber att jag en dag ska kunna sitta lika lugn som prästen med de anhöriga. Prästen ska ju inte bryta ihop och stortjuta, för vilket stöd är hen då för de anhöriga? Man ska inte vara kall och okänslig utan lugn och närvarande. Att våga sitta där utan att vika undan, utan att försöka förklara det oförklarliga. Att kunna vara ett stöd, en axel att luta mot när de anhöriga behöver det. Det är vad jag tänker att prästens uppgift är.

Jag tror att jag behöver bearbeta mina egna sorger lite bättre för att inte bli så berörd av andras sorg. Det är kanske dags att fundera på mig själv som verktyg och göra lite underhåll så att mitt verktyg är i bästa möjliga skick den dag jag behöver använda det.

Å andra sidan insåg jag, när jag fick lyssna på prästen och de anhöriga, hur otroligt stor erfarenhet jag redan bär på. Jag har ju pratat med massor av människor i sorg. Som vaktmästare har jag tagit emot deras kära vid bårhuset. Vi har sett ut gravplatsen och diskuterat begravningens detaljer. Så egentligen är inte förrättningssamtalet prästen för med de anhöriga så mycket annorlunda.

Nu blir det lite spännande att höra prästens tal på begravningen. Jag har ju fått höra samtalet det baserar sig på och det är få förunnat. Det ska bli riktigt intressant att höra hur prästen bygger upp sitt tal av de pusselbitar som gavs.