Det senaste året ungefär har jag suttit med en ångest som inte vet vart den ska ta vägen. Jag bär på en känsla av att leva i en repris av 1930-talets Europa och jag är livrädd för vartåt det barkar. Jag känner mig så liten och så obetydlig men på samma gång så fruktansvärt arg. Jag är så besviken och arg på alla de som vill stänga landets gränser och utvisa alla dem som flyr för sina liv. Jag avskyr att man med rasistiska uttalanden påstår sig tala för landets bästa. Jag är besviken på politiker som vänder kappan efter vinden och helst bara skyddar sina egna intressen. Jag är besviken på att man inte längre bryr sig om de svaga och värnar om dem som har svårt att föra sin egen talan. Jag kan inte förstå varför de som har mest ska få mera och de som har minst ska ge upp allt för att rädda landet. Var finns solidariteten? Var finns medmänskligheten?
Sixten Ekstrand har formulerat en text som jag gärna delar. Han har formulerat tankar som även är mina. Gå till Nyckelbloggen och läs! Det är ingen lång text men den är värdefull!
Bilden fungerar också som länk – klicka på den så kommer du till Nyckelbloggen.