När allting stannar upp

Gud, varför gjorde du så här?
Varför lät du det ske?
Varför just nu?
Varför måste det gå så här?
Gud, jag är så arg på dig, det är så orättvist!

Idag är vi många som ifrågasätter Gud, ifrågasätter såväl Guds planer som Guds existens. När döden kommer plötsligt, utan någon förvarning står vi som blir kvar där lamslagna och förtvivlade. Det känns som att hela världen stannat mitt i en rörelse. Vi ropar till Gud, varför? Vi vill ha ett svar. Vi vill förstå det oförståeliga. Vi vill ställa någon till svars.

Men svaret består av tystnad. Det kommer ingen röst från himlen som svarar på alla våra frågor. När vi frågar, när vi ropar, vill vi ha ett svar och när vi inte får det så vi blir arga. Vi ropar igen: Svara Gud! Varför hände det här? Varför kunde du låta det ske? Du som kallar dig kärlekens Gud, det här var väl inte kärleksfullt?

Så står vi där med tomheten, den värkande tomheten inom oss. Tvivlet ligger på lut. Varför svarar Gud inte? Finns Gud alls?

Vi bläddrar i Bibeln för att hitta något svar. Det är väl där Gud talar till oss?

Mina ögon faller på en vers i Markus evangeliet. Dagen och timmen känner ingen, inte ens änglarna i himlen, inte ens Sonen, ingen utom Fadern (Mark 13:32). Den handlar inte om döden utan om Jesu återkomst men lösryckt från sitt sammanhang känns det som att den versen stämmer in idag.

I Predikaren finns några ord som kan trösta men de ger heller inga svar.

Allt har sin tid, 
det finns en tid för allt som sker under himlen: 
en tid för födelse, en tid för död, 
en tid att plantera, en tid att rycka upp, 
en tid att dräpa, en tid att läka, 
en tid att riva ner, en tid att bygga upp, 
en tid att gråta, en tid att le, 
en tid att sörja, en tid att dansa, 
en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar, 
en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag, 
en tid att skaffa, en tid att mista, 
en tid att spara, en tid att kasta, 
en tid att riva sönder, en tid att sy ihop, 
en tid att tiga, en tid att tala, 
en tid att älska, en tid att hata, 
en tid för krig, en tid för fred. 
(Pred. 3:1-8)

Vi kan slänga Bibeln i väggen och fräsa att där finns inga svar, Gud finns inte i Bibeln. Men trots allt är Bibeln de enda ledtrådarna vi har när vi söker våra svar.

Sorgen har många ansikten och sorgen väcker alla möjliga känslor i oss. Ibland alla på en gång och det kan kännas övermäktigt. Sorgen river upp gamla sår som inte ännu läkt ut. Vi reagerar så olika och det finns inget som är rätt eller fel. Hur som helst så står vi maktlösa inför fullbordat faktum. Det skedda kan inte göras ogjort. Det kommer aldrig mera att bli så som det en gång var.

Sist och slutligen så finns det egentligen inga ord som räcker till.
Trots att jag har skrivit ner en massa ord.
Försökt sätta ord på mina tankar.
Det finns inga ord.