Det bubblar och pyser i mig just nu. Jag kan inte komma ifrån känslan av att det är oliiiiiiiiiiiiidligt spännande (ni som är tillräckligt gamla och sett på Sveriges teve vet hur det där ska låta). Visst är studierna spännande över lag men det som är allra mest spännande, givande, utmanande och skrämmande just nu är fortfarande gudstjänstövningarna. Närmare bestämt det där med att själv producera tal och predikan.
Jag inser när jag kollar bakåt i bloggen att jag inte skrivit om så mycket annat på en stund. Kanske jag borde berätta lite om allt det andra också? Näh, det får bli till en annan gång. För det här är min blogg och jag väljer vad jag skriver om. Nu väljer jag att skriva om det som intresserar mig mest, strunt i om nån vill läsa!
Förra veckan hade vi en genomgång av våra predikningar med professor Bernice och roligt nog kom mina kurskamrater ihåg hur jag inledde min predikan. Jag gjorde visst ett intryck som fastnade, dramatisk som jag är. Det var ändå otroligt svårt överlag att minnas vad som sagts i predikningarna. Några kom man ihåg en del av, andra hade nästan helt försvunnit ur minnet. Professorn var i alla fall nöjd med våra predikomanuskript och tyckte att de var riktigt bra för att vara nybörjares alster.
När jag läser om vad allt man bör tänka på när man skriver en predikan blir jag lite knäsvag. Det finns så mycket att tänka på. En som också satt sig in i predikokonsten är Camilla och hon bloggar om det här. Den allra största rädslan är hur lilla jag ska kunna rätt förkunna Guds ord. Sist och slutligen låter det kanske värre än det är. För om jag håller mig till ord jag kan och förstår så ska jag väl inte trassla in mig i så stora teologiska frågor att jag plötsligt står där och förkunnar irrläror? Det som är allra viktigast för mig är att min predikan ska låta som jag och den ska vara en som jag själv skulle orka lyssna till. Dessutom skulle det ju gärna få vara en del av kyrkans lära och en del Guds ord och nån del att tänka vidare på…
Det som känns riktigt bra just nu är det lilla övningsdoptal jag skrivit, som mina kurskamrater kommenterat i positiva ordalag. Det värmer när klipska och väl pålästa studenter hejar på en.