Det känns som att det finns en hel del man borde ta ställning till, så mycket man borde kommentera. Jag tänker på den allmänna debatten och allt som ventileras i sociala media. Det finns så mycket att jag blir matt. Jag orkar snart inte höra mera om rasism eller flyktingar eller regeringen eller nånting alls. Ännu mindre orkar jag ta ställning för eller emot, argumentera och debattera. Jag känner mig övermätt på ord och på samma gång blir munnen torr och jag vill inte säga nåt alls. Så jag skriver ett inlägg utan att egentligen säga nåt alls.
Det här sammanfaller lite med studierna där predikan diskuteras och analyseras.
Ord, ord, ord…
Kandidatavhandlingen flåsar mig i nacken och behöver bearbetas.
Ord, ord, ord…
Däremellan finns grekiskan och kursen om reformationens minnesplatser.
Ord, ord, ord…
Jag sade en gång att det är konstigt hur trött jag är, för jag gör ju ingenting, jag studerar ju bara. Den jag talade med brast ut i ett hjärtligt skratt. Den var en studiekompis som visste hur betungande det kan vara att studera. Att proppa huvudet fullt av ny kunskap är krävande och tungt. Men ändå, någonstans i min tankevärld finns nedvärderingen av studierna. Tanken, att studera är nåt man kan göra i förbifarten. Det är så fel det kan bli och ändå hänger den dumma tanken sig kvar i min hjärnas skrymslen.
Nu är jag trött på ord.
I morgon ska jag ta nya tag.
Hitta nya ord.