Det händer sig ibland att jag funderar på hur det kommer sig att människor öppnar upp sina tankar för mig. Att vänner pratar om allt möjligt med sina vänner det vet jag ju men ibland förundras jag över vilka förtroenden jag får ta emot, också av mindre nära vänner.
Ibland kan vi alla behöva lite draghjälp i livet
För en tid sen träffade jag en väninna som jag inte träffar särskilt ofta. Hon har det lite jobbigt på sitt arbete och allt bara rann ur henne när vi satt och pratade. Nästan lite förskräckt sa hon att det här får du inte berätta för nån. Förstås gör jag inte det och det vet hon. När vi skildes åt tackade hon och sa att det kändes lättare.
Idag träffade jag en annan kvinna som jag känner men som jag tror att jag aldrig pratat dess mera med. Vi satt och pratade i timmar. Hon har problem med sin hälsa och det oroar henne så till den grad att det blivit en negativ spiral av hela situationen. Jag lyssnade och vi delade erfarenheter. När vi skildes åt fick jag en kram och jag förstod att hon kände sig bättre till mods.
Jag kan inte hjälpa någondera konkret i deras situation men jag kan lyssna och jag kan bekräfta deras känslor av oro och frustration. Jag har ingen erfarenhet av själavård för den praktiken är ännu ett par veckor fram i tiden men jag undrar om inte det här var just det? Själavård?
Om det här ens ligger nära det själavård är så tror jag att jag kanske har en fallenhet för det. Att få samtala om också svåra saker med dess riktiga namn utan att rygga undan inför det är viktig. Det vet jag av egen erfarenhet. Som jag skulle vilja bli bemött, så vill jag möta andra. Och det är jag visst inte den första att tänka.