Torsdagen var en sorglig dag. Jag tänker på den tragiska olyckan som drabbade Dragsvik och Ekenäs. Hela dagen färgades grå och svart för det kom så väldigt nära. Vi har en beväring i familjen och han var där någonstans när olyckan hände. Han är oskadd och kände inte direkt killarna som drabbades, men ändå. Det kom så nära. Så där som döden och sorgen alltid gör. Biskop Björn höll en direktsänd radioandakt och det han sade träffade mig rätt i hjärtat.
Bild från YLE: Flaggorna är på halv stång på Nylands brigad. Bild: Lehtikuva
På samma gång som dagen var otroligt sorglig så var den en dag för fest. Så på nåt sätt fick jag lägga ifrån mig det sorgliga för en stund och ta fram festhumöret.
Teologiska studentföreningen firade höstfest på torsdagskvällen. Den ville jag absolut inte missa för jag tror att det var min sista höstfest, i alla fall som studerande. Programpunkterna var traditionella men ändå nya på nåt sätt. Först fick vi höra TSF:s egna rappare MC D och sen fick vi höra killarna från de vida slätternas land, TSF:s egna cowboys. 
Kontrasten till Runda rummets barockaktiga stil kändes plötsligt väldigt stor men det är trevligt när världen får förändras även i de rum där tiden ibland verkar ha stått stilla.
Vår kära dekanus höll ett förbryllande, underhållande och minnesvärt tal. För vem annan hade kunnat kombinera under-bältet-komik med en qwiss och allsång i ett festtal? Så vi skrattade! Sen visade han sig dessutom att var hopplös att fotografera så här är nu en suddig bild på Mikael Lindfelt.
Det var en trevlig fest och jag är så glad att åter ha fått träffa mina fina vänner!