Jag läste och recenserade tre böcker på raken i superexpressfart. Sen tog det stopp. Hjärnan kändes överkokt och jag unnade mig en dag utan krav. Så började en ny vecka och jag hade laddat upp med inspiration, motivation och disciplin. Men nej.
Första artikeln i boken var skriven på norska vilket i sig inte borde vara nåt problem men ändå gick det trögare än att vada i sirap. När jag väl klarat mig genom den tänkte jag att resten går säkert undan för det är korta artiklar på svenska. Men, nej.
Följande artikel var skriven av Owe Wikström och jag får nippor av karlns texter! Suck och stön! Jag kämpar hela dagen med att samla mig och läsa texten. Sen försöker jag skrapa ihop mina tankar och skriva en recension om eländet. Allting kryddas med diverse nätsurfande och bloggläsande. Det går sååå trögt.
Jag känner mig exakt som titeln på boken jag försöker läsa: Mötet med den splittrade människan. Splittrad är det minsta man kan säga om mig och mina tankar just nu.
Den egentliga orsaken bakom allt elände är min oro och nervositet för morgondagen. Jag kan inte låta bli att tänka på att jag ska operera bort en visdomstand. Jag litar fullt på tandläkaren. Han vet säkert vad han gör och har gjort det många gånger förr. Det som oroar mest är tiden efteråt. Kommer såret att läka bra? Kommer jag att drabbas av någon infektion?
Jag ringde tandvården idag och fick höra lugnande ord och försäkran om att allt går bra. Mina vänner har också överöst mig med goda råd och tröstande ord. Så vad stressar jag för? Kanske mest det att jag den här gången tillåter mig själv att känna mig liten och rädd. Kanske för att jag känner att det här är någonting jag inte kan påverka. Kanske bara för att…