Min första övningspredikan höll jag i februari i Skarpskyttekapellet i Åbo. När man skriver en predikan är det viktig att tänka på i vilken församling man predikar, på vilka människor som kan tänkas komma till gudstjänsten, på vad som är aktuellt i samhället för stunden och allt annat som finns runt omkring en. För att utmana oss studerande lite och för att få spridning på ”omständigheterna” hade vår lärare tilldelat oss olika kyrkor, gudstjänster och grupper att beakta i gudstjänstövningarna. Jag skulle tänka mig att jag var i Ekenäs på Treenighetsöndagen. Predikotexten är första årgångens evangelietext, alltså Johannes evangelium 3:1-15 (klicka här om du vill läsa den). Eftersom det är just den text som är aktuell idag i kyrkorna i vårt land tänkte jag att publicera min övningspredikan. Så här blev min predikan:
Hur är detta möjligt? Nikodemos, som var en lärd man och kunde skrifterna utan och innan, han frågade: hur är detta möjligt? När jag först läste texten frågade jag Alltså, va? Vad är det du säger Jesus? Jag förstår inte riktigt.
Nu hade jag ju inte samma förmån som Nikodemos, han som kom till Jesus om natten och fick fråga honom direkt. Inte för att jag vet om Nikodemos blev så mycket klokare, för Jesus suckade och sa: Du är hela folkets lärare och ändå förstår du inte vad jag säger. Om du inte förstår när jag berättar om enkla jordiska saker; hur ska du då förstå när jag pratar om svåra saker som himmelriket?
Nu är vi här i Ekenäs kyrka, långt borta från natten i Jerusalem, men jag tror att ni, precis som jag, har en känsla att den här texten är lite knepig. Att bli född på nytt, det har ni säkert hört förut. Vi vet att det inte handlar om att mamma ska föda oss på nytt, utan det här handlar om dopet. När vi döps blir vi en del av den kristna församlingen. Vi föds på nytt, till ett liv, i tro på Kristus. Vi får del av det eviga livet.
Om vi riktigt börjar fundera på det här så är det ingen lätt liten sak. Det finns mycket att tänka och säga om dopet och det eviga livet. För Martin Luther var frågan om dopet väldigt viktig och han säger att det räcker med ett dop. Oberoende om vi döps som spädbarn och inte minns det alls eller om vi döps som äldre och är fullt medvetna om vad som händer så är dopet giltigt så länge det skett med vatten och i Guds, den treeniges, namn. Men, Martin Luther tillägger, att utan tro är dopet ingenting värt. Så om man döps men sen struntar i Gud och Kristus så är dopet ingenting värt. Då är det som om vi inte döpts alls.
Ett dop med vatten är inte allt, vi behöver födas av Ande. Jesus talar om anden som är som vinden. Han säger ”Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden.” Det här låter lite konstigt, tycker jag. Blir man en orolig själ som flyger omkring om man fötts av Anden? Nej, det är nog inte så Jesus menar. Både hebreiskan och grekiskan har samma ord för vind och ande så det går bra att bygga upp en ordlek kring det här. En ordlek som inte fungerar på svenska.
På Jesu tid uppfattades vinden som något magiskt. Den blåste hur den ville och kunde ställa till med saker fast man inte såg den. På samma sätt är det med den heliga Anden. Anden kan göra saker med oss fast vi inte ser eller hör den. Vi kan inte påverka vad Anden gör men vi kan ta emot de gåvor den ger. Det är inte dopet som gör oss troende utan den heliga Anden. För att dopet ska fungera som det bad, där vi lämnar den onda människan och låter den rena, goda människan komma fram gäller det att varje dag påminnas om sin tro. Att varje dag följa Jesus som upphöjdes på korset för vår skull. Att varje dag bekänna sin tro i ord och handlingar.
Hur ska vi bekänna vår tro? Vad menar jag med i ord och handlingar? Jag menar att vi ska umgås med Gud och Jesus och den heliga Anden. Med umgås menar jag att be. Att be ofta, gärna morgonbön och aftonbön. Med umgås menar jag också att ta emot Guds ord ur Bibeln eller psalmboken. Att umgås kan också vara att umgås med andra troende för Jesus säger där två eller tre är samlade i mitt namn, är jag mitt ibland dem. På samma sätt får vi se Jesus i andra människor. Vi får hjälpa och trösta och vara närvarande för vår nästa. Då praktiserar vi vår tro.
Jesus säger i texten det vi vet förkunnar vi, och det vi har sett vittnar vi om. Han menar att det han säger vill Nikodemos och andra judar inte ta till sig, men vi kan låta orden bli en uppmaning till oss. Berätta om din tro för andra. Berätta hur du känner dig tröstad. Hur du blivit hjälpt genom bön. Hur du är glad att få vara Guds barn. Eller hur du tvivlar. Det är inte farligt att tvivla, det är ett sätt att fundera på sin tro. Det finns många sätt att varje dag bekänna sin tro i ord och handlingar.
Idag firar vi, förutom treenigheten, trosbekännelsens dag. Låt oss därför resa oss upp och bekänna vår kristna tro enligt den nicensk-konstantinopolitanska ordalydelsen som ni hittar längst bak i psalmboken.