Det närmare sig avslut på terminen för nu har jag klarat av alla föreläsningar på plats i Åbo. De liturgisk-homiletiska övningarna är avklarade och de kommer jag att sakna. Grekiskan kom jag igenom och fick vitsordet 3 för mina prestationer. Den kursen kommer jag inte att sakna. Nu har jag två kurser kvar att klara av på egen hand innan sommaren kommer och det stressar mig lite.
Den ena är en nätkurs med inspelade föreläsningar och fritt valda artiklar som ska utmynna i en uppsats och den andra är en läskurs med tre böcker som jag ska recensera.
En av böckerna har jag just plöjt genom och recenserat. Det har tagit en god stund för jag utvecklade aversioner mot boken. Boken heter Det bländande mörkret och är skriven av Owe Wikström (2007). Det är samma bok som jag skummade genom för inträdesförhöret sommaren 2014 och kort skrev om här. Jag vill minnas att jag inte fick nåt grepp om den då men att jag inte heller fördjupade mig dess mera. Nu har jag då läst den rätt grundligt. När jag kom halvvägs in i andra kapitlet där Wikström går igenom de medel som finns att tillgå för att lära känna Gud och fördjupa sig i sin tro tröttnade jag totalt på det jag läste. Jag citerar mig själv, så här skrev jag i recensionen:
“När Wikström i sitt andra kapitel beskriver Medlen sker det som en sammanställning av andra vägledares kloka ord. Han refererar ofta löst till traditionen och namnger ingen specifik källa till sin text. Det är en generaliserande och sammanfattande text som känns fattig trots sin rikedom på kloka ord. Texten känns inte förankrad i Wikström själv och jag ställer mig tveksam till om det alls finns några personliga erfarenheter av det han skriver om. Texten är mycket teoretisk och bildspråket känns stelt.”
Det känns lite dumt att såga boken för den har varit prisad och lovordad. Författaren är omtyckt och rekommenderad. Ändå sitter lilla jag här och spottar, fräser och suckar över boken. Visst innehåller den visdomar, visst finns det vägledning att hämta men jag ser mest svammel, svammel och upprepande av sina egna ord. “Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta” har redan Esaias Tegnér sagt och nu håller jag med honom. Jag kommer att sakna den här boken lika lite som tragglandet av grekiska verb.
Nästa bok är Peter Halldorfs 21 kyrkofäder som jag tänker varva med föreläsningar om Borgå stift.