I onsdags hade jag min andra övningsgudstjänst. Jag kämpade med predikan för jag visste först inte riktigt vad det var jag ville säga. När min härliga syster sammanfattade mina tankar så förstod jag plötsligt vad det var jag skulle säga och manuskriptet blev till. I liturgin ville jag ta ut svängarna lite och pröva på sånt som jag kanske inte annars skulle våga. Det resulterade ju i att jag måste skärpa mig och koncentrera mig riktigt ordentligt. Jag blev nervös, i onödan men blev det ändå. Sist och slutligen gick det bra och jag är nöjd med min insats. När jag åkte hem kände jag i hela kroppen hur trött jag var av att ha koncentrerat mig så fullständigt.
Nu har jag en videoinspelning av gudstjänstövningen som jag väl borde se på. Det är för att lära mig vad jag gjorde bra och vad jag kunde jobba på. Men jag hatar att se mig själv på film. Usch. Min blick fastnar på sånt som andra inte ser. Jag hakar upp mig på sånt som andra inte ens märker. Alla små detaljer blir så tydliga på inspelningar. Allt det där som ingen kommer ihåg efteråt i verkligheten.
Så för tillfället nöjer jag mig med känslan av att det gick bra. Jag var och är nöjd med min prestation och det vill jag inte mala sönder ännu. Så det så.
Jag kommer att sakna den här kursen. När jag satt och förberedde mig på tisdagskvällen tänkte jag att det är otroligt att man får studiepoäng för att ha så här rolig. Det känns som att nästan allt annat bara är bisaker och det liturgiska övningarna är kärnan. Jag vill bli färdig fort och jag ber om att det ska finnas en tjänst för mig den dag jag är färdig. Tills dess får jag träna tålamodets dygd.