Förra måndagen åkte jag iväg till Snoan i Lappvik. Jag hade länge sett fram emot att få delta i min första retreat. Jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig men nog var det nåt stort som skulle hända!
Vi var 6 studerande som tagit oss tid att åka iväg på retreat och vi samlades till kvällsmat på måndagskvällen tillsammans med retreatvärd, retreatledare och husfolk. Efter maten blev vi informerade om hur det skulle gå till och sen samlades vi till completorium och gick in i tystnaden. I en bokhylla hittade jag Kaj Korkea-ahos bok Se till mig som liten är och tänkte att det här ju var ett ypperligt tillfälle att läsa en finlandsvensk roman. Kameran hade jag tagit med mig för jag ger mig så sällan tid att gå ut och fota, fast jag gillar det jättemycket. När jag fotar stänger jag av allt annat och är närvarande här och nu, det är terapeutiskt. Så varvade jag böneliv, läsande och fotande med lite promenader och mat. Korkea-ahos bok tog slut och jag hittade boken Leo av Ulla-Lena Lundgren, en annan finlandssvensk författare. Jag sträckläste och grät, oj så jag grät, för det var ju så tragiskt med så många barn som dog i boken! Visst har vi fantastiska författare i svenskfinland. Båda böckerna var bra men rejält olika. Jag är glad att jag kom mig för att läsa dem!
Efter lunch på onsdag var det dags att packa ihop för att snart åka hem igen. Vid kaffet reflekterade vi i gruppen lite över retreaten och hur olika den kan upplevas. Nån som är väldigt stressad med många järn i elden kan tycka att det är paradiset på jorden att få komma bort och inte behöva göra någonting alls, inte ens prata. Nån annan som lever ensam och går ensam och tyst i vardagen kan tycka att retreaten inte är så märkvärdig. Lite omtumlade var vi väl nog allihopa och jag kände att jag inte kunde sammanfatta upplevelsen direkt.
Nu när det gått en vecka kan jag konstatera att det inte hände nåt stort. Jag hade faktiskt lite tråkigt. Jag läste två romaner, knäppte 200 bilder och en fästing bet sig fast på min mage. Tidebönerna är lite knepiga att komma in i och hade nog krävt en längre vistelse för att ge utdelning när man är ovan. Meditationen kändes inte som min grej men vägledningen var nyttig. Det var bra för mig som pratar så mycket att bli påmind om att lyssna. Det viktigaste är att lyssna!
Eftersom jag var i slutet av mina 9 månader som alterneringsledig var jag inte särskilt stressad och jag har fått gå tyst en hel del den här våren då min röst har krånglat. Jag har stuckit mig in i domkyrkan när jag känt behov av stillhet.
Jag är glad att jag deltog och jag är glad att jag nu har egen erfarenhet av retreat men det kommer nog att ta ett tag innan jag känner behov av att delta igen.