Idag har jag deltagit i en jordfästning på annan ort som förrättades av en präst jag aldrig träffat förr. Eftersom den avlidne aldrig stått mig nära vandrade tankarna under förrättningen. Eftersom jag är teologiestuderande kom jag att observera och analysera vad prästen gjorde.
Två saker stannade i minnet. För det första reagerade jag på att prästen flera gånger talade om han eller honom där den avlidnes namn hade platsat in. För mig gav det känslan av opersonlighet. För nån annan kanske nämnandet av namnet skulle gett en känsla av opersonlighet. Hur som helst noterar jag för mig själv att jag i samma situation en dag i framtiden gärna vill nämna den döde vid namn.
För det andra kändes ett parti i talet lösryckt. Jag förstår precis varför prästen ville ha det med i sitt tal för det var viktiga ord men de saknade sammanhang. Jag vet inte hur jag skulle gjort det bättre själv men det hade kanske känts smidigare om man kastat om två stycken i talet. Så jag noterar för mig själv att komma ihåg att ha en röd tråd genom hela talet.
Att vara präst är inte lätt för “alla” vet ju nog hur det borde vara. Kritik och analys görs vid varje förrättning. Minsta fel kan potentiellt leda till stort missnöjde bland de anhöriga. Nu var jag inte ute efter att kritisera prästen, för hen gjorde ett strålande jobb, utan efter att samla på mig erfarenheter att lägga i minnet för den dag jag själv får stå där i alba.
Är det nåt du reagerat på i nån förrättning? Vad är viktigt för dig?
Jag har ett minne av en jordfästning där prästen var “gravallvarlig” och såg väldigt ledsen ut. Inte rörd till tårar utan mera distanserat ledsen. Jag tänkte då att prästen borde föra fram hoppet om återseende och hellre le vänligt än se ut som om hen sålt smöret och tappat pengarna. Att prästen skulle bli rörd av känsligheten i de anhörigas saknad tycker jag inte är farligt alls men då döden kommer till en äldre människa eller någon sjuk är ju döden ofta ett naturligt slut med hopp om vila och frid. Det hoppet tycker jag är viktigt att förmedla.
Det är en fin balansgång det där. Om man ler kan nån uppfatta det som att man är en “smilfink” eller att man är glad att nån dött. Fast nog är det ju konstlat att stå och se gravallvarlig och ledsen ut också.
Hoppet är viktigt i begravningen. Jag tycker det är viktigt att stunden får bli ett avsked och på återseende samt ett avstamp för de anhöriga att gå vidare.
Vad fina observationer! För mig viktigt skulle vara personlighet -så nämn namnet, men inte sådär att i precis varje mening rabbla det; X gjorde si och så, X tyckte si, X var ljuvlig så. Då blir det pinsamt (tycker jag). Lagom blandat med namnet och sen han/hon. Flytande. Såsom resten av texten, att få inbakat detdär viktiga- må det sedan vara hole-in-one i golf, en seglats eller dendär gången hen tömde utedasset och fick en välförtjänt hutt 🙂 Inte lätt för prästen och ack så viktigt för de anhöriga.
Det är garanterat inte lätt att tala om den döde, speciellt inte om man inte känt personen i fråga. Att göra talet personligt och samtidigt bygga det kring kyrkans lära är en rejäl utmaning. Så jag fortsätter samla iakttagelser!
Har varit på jordfästning där prästen sade fel namn ett par ggr. Det är hemskt. Bättre då att säga han/hon om man blir osäker och så kolla i sina papper
Auch! Det gäller nog att ha så mycket koll att man vet namnet! Det är utan vidare en av de viktigaste punkterna i förberedelserna. Tack för den påminnelsen.