När individer blir ett vi

Det blev kväll och det blev morgon. Det var den andra dagen.

Nu är vi inne på den tredje lägerdagen. Vi börjar hitta rutinerna och varandra. Spänningen släpper och diskussionerna djupnar.

Det viktigaste passet under lägret stavas F R I T I D om du frågar konfirmanderna. Då hinner man chilla med kompisarna, vila, spela olika spel eller gå ut en stund. Ibland går ljudvolymen upp på en nivå som kan få en jublande ishockeyarena att kännas lågmäld. Jag är rätt ljudkänslig och saknar ibland mina hörselskydd som ligger hemma på gräsklipparen. Det är bara att söka sig ut i naturen en stund eller ta en paus på rummet när det blir för mycket för dessa tonåringar är tonåringar och det kommer de inte ifrån förrän om ~5 år…

Nu har jag hållit några lektioner och känner mig lite säkrare. Jag har ett litet grepp om vad det kan vara och om min egen förmåga. Varierande framgång är väl betyget så här långt. En av utmaningarna på lägret är att det är många konfirmander. En stor grupp gör det svårare att få till en intim känsla och för konfirmanderna att våga avslöja sina funderingar. Jag får se det i praktiken och det är ju egentligen en fördel för mig. Hade allt förlöpt enligt ideala förhållanden och enligt alla konstens regler skulle jag ju inte få en realistisk bild av hur ett läger kan förlöpa. Jag inser ju också att varje läger är annorlunda. Varje läger består av en grupp individer som samlas och spenderar tid tillsammans. När vi slipas mot varandra hittar vi vår plats i pusslet – förhoppningsvis. Det händer ju säkert att somliga känner sig mera hemma än andra i situationen. Så är det med allt i livet. Nu jobbar vi ändå på att bli en sammansvetsad grupp som vill vara tillsammans. Jag tror att vi är på god väg.