Ikväll har jag träffat en del av de andra som ska vara med på skribalägret i sommar. Jag är i trygga händer för hjälpledarna är gamla och vana och ungdomsarbetsledaren är ännu äldre och ännu vanare. Det gäller mest för mig att hänga med och hålla lektioner. En hel massa lektioner! Hjälp!
Nå, det ger sig. Jag får förbereda nu i juni och jag får stöd av mina kollegor så det ska väl nog gå bra. På nåt sätt kommer det att gå i alla fall.
Sen fick jag vara med på konfirmandföräldramötet så att ”mina” konfirmanders föräldrar fick ett ansikte på namnet. En mamma tyckte det var trevligt att få träffa mig just för att ha ett ansikte på personen hennes barn kommer att prata om. Det är en så enkel sak men ger somliga en lite extra känsla av trygghet. De ska ju skicka iväg sitt barn på ett läger med för dem själva kanske helt obekanta människor. De låter oss ta hand om sitt älskade barn och det är ett stort förtroende.
Det var en kväll med känslor av förväntan, lite förskräckelse över vad jag kastar mig in i och en underlig känsla av att snart är jag präst riktigt på riktigt.