Idag var det dags för att provpredikan inför domkapitlet. Jag hade förberett mig lite mera än för en vanlig gudstjänst men nog var det pirrigt att ställa sig där i predikstolen. Samtidigt kändes det väldigt bra. Jag kunde faktiskt stå där rakryggad inför mycket erfarna präster och hålla en predikan utan att tänka att ”vad ska nu lilla jag…”.
Jag är inte väldigt teologiskt erfaren men det behöver man inte heller vara när man just ska bli präst. Sådan erfarenhet får man samla på sig efter hand. Det jag har nu, är en fullständig övertygelse om att Gud har behov av mig i sin kyrka. Han har kallat mig för att jag på nåt sätt kan komplettera pusslet med alla olika gåvor som redan finns bland alla dem som vill tjäna Gud.
När jag hade predikat fick jag feedback av domkapitlet. Jag talade för fort. Javisst! Det är jag inte överraskad av att få höra. Blir jag nervös så går det undan. Sen var det mest bara fina omdömen. En tyckte att jag gjort en fin övergång från att tala om lärjungarna till att tala om vi och oss. En tyckte att det var fint att jag knöt ihop nattvarden med en naturupplevelse. En gillade att jag återknöt till psalmen vi sjöng i början.
Så nog kan jag väl fortsätta knåpa ihop predikningar och öva på det hantverket. För det är verkligen ett hantverk att predika! Blev du nyfiken på vad jag sade? Här kan du läsa mitt manuskript.
Sen var det ju också alldeles härligt att få träffa de andra prästkandidaterna. Vi är hela 6 stycken som väntar på att få sammanstråla igen i maj! Det är helt enkelt bara HÄFTIGT att vara så här långt på väg!
Så en rolig detalj från dagen: När jag provpredikat överräckte jag min gradu åt biskopen och domkapitlet! Så nu ska de få läsa och begrunda.