I
dag på kyndelsmässodagen firade jag gudstjänst i min hemkyrka. Det var familjemässa där familjerna till de barn som döpts sedan förra årets kyndelsmäss var särskilt inbjudna. Det tändes ljus på altaret för alla de barnen. Före gudstjänsten övade konfirmanderna sina sånger och då passade Kyrkråttan på att knäppa en bild.
Det var en hel del människor i kyrkan för missionskretsen från Pargas var på utfärd och deltog i högmässan. Kyrkoherden hade ordnat det så att de kunde komma med för att lyssna till Torsten Sandell hans fru Tuas berättelser från Turkiet där de jobbar. De är missionärer på ett sätt men får inte kallas det för Turkiet godkänner inte missionärer, om jag minns rätt.
Det var en verkligt festlig mässa med små och stora. Det var många som medverkade och det kändes verkligt fint att delta i gemenskapen. På bänken framför mig satt en liten kille med sin mamma och farmor. Han var en av dem som döpts under året som gått. Han charmade mig totalt och till min förvåning trivdes han en god stund i min famn under gudstjänsten. Då kändes det som att det är alldeles sant att det krävs en by för att uppfostra ett barn. Inte så att jag behövde uppfostra honom, utan på så sätt att det är bra för alla att det finns många barn och många vuxna som vågar vara tillsammans på ett naturligt sätt. Till slut blev det tröttsamt att fira gudstjänst för min lilla kavaljer så han kröp upp i sin mammas famn och somnade tryggt där. Då kunde inte Kyrkråttan hålla sig från att smyga sig med en stund. Är de inte söta tillsammans?
