Idag är det en röd dag i kalendern. Butikerna har avvikande öppethållningstider och det är inte vilken lördag som helst. Det är Alla helgons dag.
Om du klickar på de tre orden kommer du till kyrkans webbsida där du kan läsa om dagen. Där berättas att dagen är ett arv från den katolska tiden när helgon var viktiga men eftersom man in den lutherska kyrkan inte omfattar tanken på helgon har man skrivit in flera betydelser i dagen. Vi firar både helgons och alla troende avlidnas minnesdag men inte nog med det. Alla heliga är både de som dött och de som lever i tro så på ett sätt blir dagen en gemenskapsdag.
Vi minns alla de som gått före oss men på ett sätt som visar att vi fortfarande hör samman. Det är på samma sätt som man tänker att altarskranket är en halv cirkel, där vi samlas till nattvard i gemenskap med den andra osynliga halvcirkeln där de som gått före oss får samlas, så att vi tillsammans bildar en hel cirkel, en hel gemenskap. Ingenting kan skilja oss åt, inte ens döden.
Så idag samlas vi i kyrkorna för att minnas och tända ljus för alla dem som dött sedan förra årets alla helgons dag. För många är det en tung dag, för saknaden är så stor. Det finns de som vi tycker har dött för tidigt, det finns de som äntligen fått lämna smärtor och ångest, det finns de som vi aldrig velat släppa ifrån oss och det finns de som vi med lättnad kan låta gå. Gemensamt för alla dem som vi saknar och sörjer är de fina minnena som finns kvar. För mitt i all sorg och bedrövelse kan vi tänka på alla de goda stunderna, alla de skratt vi delade.
Det är människor som fattas oss. Det spelar ingen roll om de dog under det senaste året eller för väldigt många år sen, det finns ännu ett tomrum efter dem. Då är det bra med en dag när vi tillsammans kan minnas, sörja, sakna och trösta varandra. För alla som mist en kär vet hur jobbigt det kan kännas. Fast jag inte vet hur det känns för dig, vet jag vilka känslor döden väckte i mig och jag kan känna sympati för dina känslor. Tillsammans är vi starkare, tillsammans kan vi orka gå vidare i vardagen fast hela världen känns förändrad.
Patrik Sundell har skrivit en så vacker text kring ljusen på gravarna där han liknar ljusen vid de människor som vi tänt ljusen för. Och det är ju genom ljusen vi kan uttrycka så mycket. De är ordlösa böner som vi intuitivt förstår. Det finns så mycket vi inte kan uttrycka som ryms i den enkla handlingen att tända ett ljus och betrakta dess låga.
En promenad på vilken kyrkogård som helst ikväll stämmer till eftertanke. Tänk så många som gått före oss. Tänk så många som saknar någon. Tänk att vi kan samlas och vara som ett ljus i mörkret för varandra.