För att det skulle lyckas med en praktikperiod så långt borta hemifrån gällde det att hitta ett boende. Jag började faktiskt processen med att fundera över var jag skulle kunna bo. Så kom jag att tänka på min studiekompis F som berättat att hon och hennes kille A hade köpt hus. När jag sen träffade F nästa gång bombarderade jag henne med frågorna; Hur stort är ert hus? Har ni nåt rum extra? Får jag flytta in där några veckor? Hon hann knappt ens tänka efter innan hon svarade ja, de har ett gästrum och jo, jag får nog bo där. Till näst spanande jag in vilka församlingar som ligger i närheten och Esbo svenska församling landade på första plats. Närliggande, stor och spännande. Till på köpet var de villiga att ta emot mig! Fast allt det här berättade jag redan förra vintern i det här inlägget. Tänk, då tyckte jag att det var så otroligt långt till september och nu har den tiden redan varit och farit!
Så nu har jag bott fyra veckor hos mina vänner F och A. Ja och så deras två små odjur, ursäkta, tamillrar. Eeli och Noa är två unga herremän med mycket spring i benen, stor nyfikenhet och enorm aptit på gästers fötter. Allra först var jag nog lite skrämd över deras små vassa tänder som supersnabbt nafsade tag nånstans men efter ett tag vande vi oss med varandra. Min lukt var inte så superfrämmande och jag vågade sitta stilla fast det smög två jägare kring mig. Sen fick jag lära mig att fräsa åt dem för att signalera att jag inte är att leka med. Så nu sista veckan har vi hittat nån sorts överenskommelse om samexistens.
Noa till vänster och Eeli till höger, matte F bakom dem. Beklagar bildkvaliteten!
Sista morgonen var jag den första människan att stiga upp. Enligt Eeli och Noa allt för sent så jag tänkte att jag kunde vara hygglig och släppa ut dem ur deras bur så att de skulle få springa av sig lite. För så brukar F göra, har jag sett. Först tittade de lite skeptiskt på mig men sen sprang de runt som vanligt en stund. Sen upptäckte de att matte inte var på plats. Båda kom då springande till mig för att kolla vad jag sysslade med. Eeli nafsade lite i min fot men när jag fräste åt honom backade han genast i skydd in under ett skåp. Noa backade också när jag fräste lite åt honom men när de båda kom på mig från varsitt håll blev det lite jobbigt att hålla reda på dem. De jagade mig tillsammans!
Sen var ju inte strumpbyxor och klänning helt rätt utrustning för en dust med de unga herremännen. Till deras nackdel hör att jag är typ 100 gånger större än dem och blir jag sur så är jag inte alls medgörlig. Resolut nappade jag tag i Eeli som är mera boss av de två, men inte på helt rätt sätt så han hann svänga sig och hugga mig i ett finger. 2-0 till honom just då men det slutade med vinst för mig ändå för jag förflyttade honom tillbaka in i buren. När jag fick in Eeli i buren blev Noa helt ifrån sig. Stackarn, han är lite känslig av sig. När jag fick in honom också i buren så då gick han och gömde sig direkt. Så, det var sista morgonens dust men, några veckor till och jag tror vi skulle ha hittat varandra.
För fast de är så där snabba att nappa tag i en, är de ganska söta. När de leker med varandra och när de kilar omkring i rummet är de riktigt underhållande. Och, det är mest deras jaktinstinkt som fortfarande, trots förädling, är så stark. Jag klandrar dem inte för alla de hål i mitt skinn som de hunnit åsamka mig. Det är så man lär känna varandra när man är tamiller och underhyresgäst. Man ska veta sin plats…
Det här är Noa som leker med matte.
Stor tack till F & A som tog emot mig! Utan er hade det inte blivit någon praktik i Esbo. Jag önskar er lycka och välgång tillsammans i ert varma hem. Krafsa Eeli o Noa lite från mig också.