Gårdagen var en varierad dag, Jag inledde med att sitta med diakonerna på pop-up diakoni i köpcentret Entresse under en timme. Tanken var att diakonerna behöver synas i gatubilden och vara där församilngsborna är. Vi visste nog alla på förhand att det nog knappast skulle bli någon rusning av församlingsbor som ville diskutera diakoni men bara det att se diakoner i vanliga situationer kan sänka tröskeln för någon att ta kontakt.
Vi diskuterade en del kring det säkerhetstänk man måste ha som diakon. Alla klienter är inte farliga men det finns klienter som kan ha någon sjukdom, en beroendeproblematik eller nåt annat som gör att de inte är helt tillförlitliga. Då är det viktigt att på förhand veta hur man ska agera för sin egen säkerhets skull. Man måste vara realist helt enkelt.
På dagen deltog jag i ett sorgesamtal som var en hel del annorlunda än det första jag deltog i. Dels var de avlidna i rätt olika ålder och livssituation och dels var de anhöriga i olika relation till de döda men främst tror jag att skillnaden ligger i att varje präst gör på sitt eget sätt. Det är en rikedom att ha fått följa med två präster och se att de gör på olika sätt. Sen står det mig fritt att göra så som det känns bäst för mig i varje situation.
Kvällen avslutade jag med körsångsövning. Kråksången är en lågtröskelkör som samlat en hel del sångare. Det var ett stort nöje att få vara med och sjunga. Jag började faktiskt längta efter min egen kör!
Idag har jag varit på familjecafé i Köklax. Jag höll en kort liten andakt och deltog sen i samvaron. Dagen avrundades med ett hembesök och dopsamtal. Det är faktiskt dessa förrättningsamtal jag är mest tacksam för. Jag har en bred församlingserfarenhet med mig från tidigare men förrättningssamtal är lite ”hemliga” så de visste jag inte så mycket om. Nu kan jag konstatera att de inte är så märkvärdiga. Vilket är skönt att märka. Jag behöver inte vara rädd för dem. Det handlar om vanliga samtal om mindre vanliga händelser för vanliga människor.
Nu är det bara tre dagar kvar av den här fyra veckors praktken. Vart tog den här tiden vägen?