Jag har foten i gips och får inte stöda på den. Plötsligt blev vardagliga sysslor oändligt invecklade. Jag är invalid – för några veckor.
Jag väger några kilo för mycket, det kan vem som helst se. Att då plötsligt bli tvungen att hoppa omkring på kryckor är väldigt tungt. Det är tungt oberoende av ens vikt när man är o-kryck-tränad förstås, men ännu mera när man har mycket vikt att flytta kring. Så jag ringde hälsovården och fick låna en rullstol. Jag är ganska o-rullstols-tränad också men det är ändå betydligt lättare att ta sig fram med den än med kryckorna. På släta ytor är det faktiskt ganska lätt att rulla runt! Däremot har jag redan hunnit erfara att heltäckningsmatta gör rullandet mycket tyngre. Sen ska vi inte tala om sandvägar, uppför och trottoarkanter…
Jag är ändå lyckligt lottad. Jag är invalid för en begränsad tid under den lättaste årstiden att vara det. Jag har en familj som ställer upp och hjälper mig och katter som ganska snabbt insåg att jag är jag och inte så farlig fast jag beter mig jättekonstigt.
Dessutom använder jag ordet invalid för jag känner mig nog lite ogiltig, handikappad och sjukling som ordboken säger att det engelska ordet invalid betyder. Fast handikappad? Nä, mera fot-i-kapad.
Min point med detta svammel? Jag praktiserar i de funktionsnedsattas vardag. Jag praktiserar i dygderna tålamod och förnöjsamhet. Jag praktiserar i att kunna be om hjälp och ta emot hjälp. Så sist och slutligen är det här en nyttig erfarenhet.