Jag tror jag har mognat lite. Av nån underlig orsak bläddrade jag bakåt i min dagbok. Nästan tio år bakåt kom jag för jag har inte varit en särdeles aktiv dagboksskrivare sen jag började blogga. Men vilken deprimerande läsning! Jag gnällde och jämrade mig för det mesta. Jag sysslade mer självömkan och navelskåderi. Jag, jag, jag… Förvisso är det min fulla rättighet att skriva av mig sånt som gnager i min hemliga, privata dagbok men ändå, var det verkligen så där dystert? Kanske det var det. Kanske inte. Jag minns inte längre.
Jag inser dessutom att jag inte längre har samma behov av att skriva av mig i en dagbok. Det som känns motigt idag ventilerar jag i bön istället för att skriva ner det. På kvällen kan jag summera dagen. Uttrycka min tacksamhet för allt som är bra och uttrycka min oro för allt det som tynger. Jag har en som lyssnar och som jag vet att kan ta emot allt det där som tidigare gömdes i dagboken. Några direkta svar kommer det inte men det gav inte dagboken heller. Ändå känner jag att min bön inte stannar hos mig utan att den har en mottagare, en som lyssnar och förstår.
Jag tror fullt och fast på att bön ger mig ett lyckligare och jämnare liv. Jag kommer ihåg att tacka för det goda och jag får be för det svåra. Det är många nära och kära som jag innesluter i förbön. Det finns inget som är för smått eller för stort för att jag ska kunna be för saken. Alla mina tankar som vill snurra i hjärnan i nattens mörker parkerar jag hos Gud. Jag behöver inte tänka på dem utan Gud tar hand om min oro.
Tänk att våga steget. Att hitta ett liv i bön!