Jag har aldrig hållit en andakt. Jag menar en andakt som jag själv skrivit. Jag har hållit andakter vid urnebisättningar men då har jag hållit mig till formuläret i kyrkohandboken. Jag går omkring och funderar på det här med andakter, tal, predikningar, betraktelser eller vad man vill kalla dem. Nån dag kommer det emot, att jag ska producera en text, en tanke och hålla en andakt. Jag försöker intala mig att det inte är värre än att skriva ett blogginlägg men jag tvivlar lite på min egen övertalningsförmåga.
Jag vet att jag vill bli präst. Jag tror att Gud har användning för mig. Just nu lever jag ändå i tvivlets land, ska det bli till nånting? Har jag det som krävs? Hur ska jag kunna undervisa och berätta om Jesus och vår Far i himlen? Hur ska jag veta om det blir rätt, det jag totar ihop?
Jag tror det är bra att det är en bit kvar på vägen. Det finns tid att träna, tvivla, tro och hitta rätt. I mitt liv har det funnits krokar på vägen jag inte förstått men i efterhand har jag sett att varje krok varit en erfarenhet jag behövt. Jag hoppas det är lika nu. Även om jag inte ser kartan så tror jag att jag går på rätt väg. Jag tror jag kommer att hitta fram, dit det är meningen att jag ska gå.
Gud har gett oss en karta, bibeln. Det är upp till oss om vi vill använda den. Ibland känns det dock som kartan är över nåt annat land än det där jag går just nu. Frustrationen över att inte förstå karttecknen gör också att kartan ibland åker in i bokhyllan tillbaka för en tid.