Högmässa i Hagalunds kyrka. Jag var nog lite spänd men inte gräsligt nervös. Det är otroligt många små bitar att hålla koll på i en högmässa eller gudstjänst. Jag hade övat de liturgiska delarna med kantorn Elsa på förhand så det skulle nog gå bra. Psalmerna hade vi också diskuterat. Allt annat hade jag diskuterat med prästen Johan, så det skulle nog gå bra.
Så kom kyrkfolket och vi inledde högmässan. Så långt allt väl. Efter första läsningen väntade jag mig svarsmusik men sån brukar kantorn inte spela i Hagalund. Så det blev en stunds tystnad och sen klämde kantorn i med följande psalm. Helt rätt. För vi hade inte diskuterat saken. Efter psalmen läste jag sen andra läsningen och evangeliet efter varandra. Det gick helt bra så också.
Efter trosbekännelsen borde jag ha informerat om kollekten men det hade jag helt glömt bort. Så vaktmästarna såg frågande ut och jag nickade att jo, bär upp kollekten bara. Sen bläddrade jag frenetiskt genom alla mina böcker och papper efter kollektuppropet. Jag hittade det ihop vikt strax innan psalmen tog slut. När vaktmästaren burit upp kollekten kom han fram till altarskranket för att jag skulle välsigna gåvan. Det hade jag pratat om med den andra vaktmästaren att jag inte skulle göra, så nu stod jag där och inte visste vad jag skulle göra. Jag fann mig inte tillräckligt snabbt utan vaktmästaren fick bara gå bort. Gissa hur många tankar som hinner flyga genom ens huvud på en så kort liten stund?! Nåja, efter psalmen upplyste jag om vart kollekten går, så ingen större fara skedd.
Följande psalm utlyste jag med fel nummer. Oj då. Jag hade skrivit fel på min lapp, av nån underlig anledning. Jag blev upplyst om att det stod annorlunda på psalmtavlan så vi kunde sjunga rätt psalm sen ändå.
Sedan fick Johan ta över nattvards delen. Det fungerar så i vår kyrka, innan jag är prästvigd kan jag inte handha sakramenten. Tur var väl det också för jag hade schabblat tillräckligt för en gudstjänst så här långt.
Efteråt, på kyrkkaffet, fick gudstjänstdeltagarna ge mig feedback på hur de upplevt gudstjänsten. Jag hade inte hörts så bra, för mikrofonen var visst lite långt från munnen. De hade uppmärksammat mitt schabbel men tyckte att jag fixat det helt bra. Det var bra kritik de gav mig, jag har flera saker att ta med mig. Fast det de tyckte var allra bäst var att jag sjunger. Tydligen är man inte bortskämda med sjungande präster i Esbo.
Det är när man gör misstag man lär sig saker. Jag har räknat ut att jag har deltagit i över 500 gudstjänster genom åren som vaktmästare, men det gör mig inte per automatik till en god präst. Det jag ändå bär med mig från alla dessa gudstjänster är ett lugn och en trygghet i att jag vet hur en gudstjänst går till. Jag har sett många olika präster genom åren och jag har sett många olika missöden. De försvinner inte som genom ett trollslag bara för att man blir prästvigd. Så, jag blir inte helt panikslagen för att saker och ting inte går helt enligt planerna. En gudstjänst är inte en uppvisning utan ett sätt att tillsammans få komma nära Gud. Då får vi komma som vi är och då blir det som det blir. Klart vi gör vårt bästa för att det ska bli rätt och bra men det är inte hela världen om nåt går snett. Det kommer nya chanser.
Efter mässan körde jag hem till Nagu igen. Jag har riktigt “prästledigt”, dvs. måndag och tisdag lediga. Det behövs verkligen för den gångna veckan var totalt överfylld. Det behövs lite vila för kropp och själ för att jag ska orka igen.