Lägret tog slut. Ungdomarna åkte hem. Lägerchefen Linda och jag stannade lite längre. Vi packade bilen med allt material vi haft med oss till lägret och gjorde en sista städrunda i rummen för att ta hand om det som ungdomarna glömt göra. Så satte vi oss i bilen och körde in till stan för att föra tillbaka materialet till församlingshuset Aurelia. Efter det utbytte vi kramar och åkte åt varsitt håll. Lägret var slut – over and out.
Jag hade blivit bjuden på födelsedagskalas i stan på kvällen och jag hade för avsikt att gå. Under dagen insåg jag ändå hur trött jag egentligen var så jag meddelade födelsedagsbarnet och åkte hem. Vägen hem var mycket lång, skrev Tove Jansson och så kändes det när jag körde hemåt i snöyran. Orken rann ur mig längs vägen och väl hemma föll jag i stort sett ihop i en blöt pöl.
Så länge jag håller igång orkar jag nästan vad som helst men när jag sätter mig ner och får koppla av väller tröttheten över mig. Så är det alltid när det är nåt projekt på gång. Lägerproffsen pratade om lägerkrabbis och idag förstår jag precis vad det talade om. Jag sov 11 timmar i natt men tog ändå en tupplur på förmiddagen. Resten av dagen har jag gjort mest ingenting.
I min kalender står det “upptagen” över lördagen och söndagen för att jag inte ens i misstag skulle boka in nåt då. Jag hade på känn att jag skulle behöva vila efter lägret och det är precis vad jag tänker göra. Vila, slappa, chilla och sen göra ingenting. Nästa vecka tar vi ny fart igen.
Klassiskt! Det är ju just sådär. Laddad till tusen- och efteråt enorm saknad, trötthet, tomhet och just… krabbis!
Jag kan tro det, att alla lägerveteraner känner igen sig.