Jag håller på och läser Samtal vid brunnar, en bok om religionspedagogik. Det är intressant och det finns mycket att lära men jag kan bli så frustrerad på upprepningar. Rubrikerna är olika och jag antar att synvinkeln är lite olika men då man i kapitel efter kapitel går igenom utvecklingen av religionsundervisningen så gäspar jag.
Låt se hur det gick till. Först hade vi katekumenatet, sen blev det statskyrka o enhetligt för hela slanten tills reformationen slog till och splittrade hela kyrkan. Undervisningsmässigt levde vi efter det ändå lyckliga fram till slutet på 1800-talet då upplysningstiden uppfanns och det krävdes friheter och rättigheter åt alla och envar. Så under 1900-talet förändrades undervisningen från korvstoppning, ursäkta förmedlingspedagogik, till dialog och livsfrågor för att idag irra omkring i samhällets religiösa pluralitet och dutta lite religion här och där. Tadaa! Det där har jag läst 130 sidor om nu och ännu väntar dryga 70 som förhoppningsvis fokuserar på nåt annat.
Jag ska inte gnälla på kurslitteraturen för faktum är att jag tänker på ett samtal jag hade här om dagen. Det är otroligt fint när någon kommer och säger att den läser mina bloggar (jo, jag har två stycken) och tycker att jag skriver bra.
Den här gången flöt samtalet in på livet, det där vi lever nu och här, och på hur jobbigt det kan vara fast det är kul. Denna någon berättade att hon var sjukskriven för kroppen hade meddelat att nu går det för hårt och jag behöver ta det lugnt. Hon var utbränd, eller kanske inte riktigt fullständigt utbränd utan mera urladdad. Så där som när telefonen piper och meddelar att snart är batteriet tomt och behöver laddas NU.
Vi pratade om allt roligt vi sysslat med och om hur man bara rusar på med 120 i glaset fast träden susar förbi så man knappt hinner se på utsikten. För det är ju så att även om det är roligt, det man fyller sitt liv med, så räcker man inte till för allt om man vill ge 100% på jobbet, på fritiden och hemma. Det blir nämligen 300% ihopräknat och en människa är inte mera än 100%! Här är alla “duktiga flickor” i farozonen. Alla vi duktiga som kan och vet och hinner med allt. Tills det brakar åt skogs och man sitter där helt urladdad.
Det var ett så givande samtal, där bredvid bilen mellan uppköp och åka vidare. Jag är så glad för den stunden! Åter en gång får jag lägga till mitt mentala konto att vi människor är så mycket mera lika varann än olika.
Gud välsigne alla duktiga flickor!