Nu när jag studerat teologi nästan ett helt år, sådär på heltid, på plats i Åbo, känner jag att det är dags att krypa fram bakom pseudonymen. Det man inte vågar säga i eget namn är inte mycket att bry sig om.
Jag, som kallar mig Martha, heter Janette och ser ut så här. Fast det visste du egentligen redan. När jag skrev om gulisintagningen publicerade jag första bilden på mig själv och skrev också ut mitt namn. Trots det så känns det nu som att jag inte längre vill gömma mig, jag vill öppet står för den jag är och det jag skriver. Jag har liksom mognat i tanken och känner att jag är på rätt väg. Det stöd jag fått av alla underbara människor runt om kring mig har verkligen betytt massor. Jag känner mig accepterad och omtyckt för den jag är och jag vågar tro att folk verkligen menar de fina ord de säger till mig. Jag blir alldeles varm inombords när jag tänker på den omtanke och värme jag mötts av!
Tack alla underbara vänner!