Idag bytte jag praktikplats till centralsjukhuset och träffade sjukhusprästen K där. Först visade hon mig stilla rummet som är ett vackert, avskilt rum där man kan ta en paus från sjukhusmiljön och kanske bara sitta och fundera på livets små och stora frågor. Självgående som jag är, med kontakter på de mest oväntade ställen så hade jag ordnat program åt oss på förmiddagen. Det här var något som kanske inte helt normalt ingår i den vanliga själavårdspraktiken men sjukhusprästen K tyckte att det var en god idé och följde själv gärna med.
Så vad var då detta ovanliga? Jo, vi infann oss på patologiavdelningen och fick följa med hur en obduktion går till. Det var lite spännande. Hur skulle vi reagera? Luktar det mycket illa? Är det jätteäckligt? Vi klädde på oss skyddsjacka, skoskydd, munskydd och skyddsmössa och gick in i obduktionsrummet. På plats var en kropp, en preparator som också kallas obduktionsbiträde, en patolog, en specialiserande läkare och så vi, två yra teologer. Preparatorn tog till kniven och så… ja, kanske jag inte berättar så detaljerat för det kan ju hända att någon tycker att det här är jätteäckligt bara att läsa om.
Hur reagerade vi? Ingen av oss svimmade, ingen fick fnatt, ingen spydde, ingen måste gå ut. Sjukhusprästen K frågade än det ena, än det andra så vi fick veta en hel massa saker om vad som hände under obduktionen.
Luktade det mycket illa? Nej. Enligt patologen brukar det kunna lukta mycket värre. Det här var i princip en idealisk obduktion att följa med på. Själv har jag varit med om mycket värre men det ska jag också låta bli att berätta om för att bespara dig från obehagliga läsupplevelser.
Är det jätteäckligt? Det beror väl på vad man jämför med. Jägare har liknande upplevelser när de tar hand om sitt byte. Men det här var ju en människa! kanske du vill skrika? Jovisst, alldeles sant, och det får man inte glömma. Kroppen har varit en person som har nära och kära. Nu var det ändå på nåt sätt väldigt tydligt att den här kroppen var ett skal, en tom klädnad som en själ har lämnat efter sig. Den person de nära och kära minns var inte längre kvar i kroppen. Hen hade gått vidare.
För mig var den här obduktonen en liten pusselbit i allt jag erfarit kring döden som jag saknade. Nu vet jag hur det går till och behöver inte fundera på det mera. Och det ska jag tillägga, tro inte allt du ser på teve. Det är inte helt autentiskt för finska förhållanden det som görs i kriminalserierna från USA.
Efter obduktionen gick jag på lunch med min gymnasiekompis I som är läkare på centralsjukhuset. Det var verkligen länge sen så det var kul att ses! Jag måste ju passa på nu och träffa så många jag hinner medan jag är i Vasa. Det är inte ens varje år jag är på besök i stan.
