Kärleken övervinner allt, ja, eller så inte…
Jag inledde vårterminen med att fördubbla språkstudierna till hebreiska och latin men efter några veckor insåg jag att mitt huvud inte klarar av sådan dos av klassiska språk. Hebreiskan är kämpig och jag känner att jag fallit av vagnen redan innan jul. Senaste tent blev underkänd och jag är inte ett smack förvånad. Men, det betyder ju att jag nu måste ta mig i kragen och verkligen lägga ner arbete på hebreiskan för att komma igen. Det känns som att försöka bulta in stora spik i en sten. Suck!
Mitt mantra är och förblir – jag har ju lärt mig finska också så inte kan hebreiska vara omöjligt. (Fast, finska lärde jag mig genom att tala men jag lär inte hitta nån som går omkring och talar klassisk hebreiska, så få se hur det går till slut…)
Latinet då? Sjuttons intressant och jag kommer att återuppta studierna så fort jag kan. Det är inte svårare än nåt annat språk, snarare enklare eftersom det finns så mycket man känner igen från andra språk som utvecklats ur latinet. Visserligen finns det ju fallgropar så man tror att man vet och sen betyder det nåt annat i alla fall, men så brukar det vara med de flesta språk.
Dessutom måste jag väl erkänna att mina tankar inte riktigt varit på studierna under inledningen av den här terminen. Jag kommer att ha min första egna konsert om en vecka så tankarna på den har tagit upp nästan all min tid. Läs mera om mig och konserten här.
Jag hittade inspirationen, som sagt, men det jag glömde nämna var hur liten den blivit sen jag tappat bort den. Den behöver definitivt gödas och jag misstänker att den sväller till av studieframgångar. Så, det skulle vara att göra som med surdegen nu då. En liten klick i byttan med deg och så börjar det jäsa och öka i volym. Som tur är har jag två tenter på onsdag att ha framgång i. (Notera den drypande ironin)
 |
| En bra surdeg bubblar vackert |
Sådärja, inspirationen påstod jag mig ha hittat igår.
Idag får jag skryta med att ha stigit upp tidigt, tränat på gym en timme och sångövat en timme, handlat nödvändigheter och suttit framför datorn några timmar.
Jag har tagit tag i skoluppgifterna fast jag inte kommit så långt. Huvudsaken, tycker jag, är att jag kommit igång.
Bilden får egentligen symbolisera hur jag tyckte jag såg ut igår. Jag kände mig som Nagu-trollet.
Teckningen är en takmålning i Nagu kyrka och lär egentligen avsegla en siren som lockar sjömän i fördärvet.
Motsträvigt masade jag mig iväg till akademin. Lunchade och en av studiekompisarna frågade om jag hittat min inspiration. Jag svarade nej, den var inte på bussen heller… Vi hade en trevlig lunch och jag kände mig mindre modfälld.
Första föreläsningen på kursen Livssituationen i fokus var bra och inspirerande. Det kommer att bli en bra kurs med fina diskussioner, det känner jag på mig. Jag känner mig mindre modfälld.
Jag sätter mig i en sal för att vänta på nästa föreläsning. Några andra studerande jobbar flitigt, det råder ett litet kreativt kaos och vi diskuterar deras uppgifter och bollar tankar och meningar. Jag känner att jag borde ta tag i mina uppgifter och en lust att studera kryper in i mig. Jag känner mig inte alls modfälld!
Studier smittar av sig, nu vet jag det! Inspirationen finns där andra studerar!
Jag har hamnat i en svacka.
Jag visste att det med största säkerhet skulle komma förr eller senare men nu efter jullovet har jag inte kommit igång med studiemotivationen. Jag hade planerat läsa och recensera tre böcker under jullovet men en otäck flunssa invaderade vårt hem och däckade mig i två veckor så det blev inte gjort någonting alls. Besvikelsen över att ha varit så oproduktiv under lovet har släckt flitens lampa och underminerat min motivation. Min logik säger ju att jag borde förlåta mig själv, jag var ju sjuk, men ändå gnager det att jag inte fullföljt planen.
Jag har tillåtit mig att vänta ut bristen på intresse lite men jag börjar inse att den taktiken inte är den optimala. Jag är nog fortfarande motiverad men inspirationen har flugit till varmare länder så nu blir det väl att ta till disciplinen. Suck. Jag måste helt enkelt sätta upp personliga deadlines och mål för att få någonting gjort alls. Det brukar vara så, har jag lärt mig av tidigare erfarenheter, att när jag väl kommer igång och motsträvigt får något gjort blir jag glad över prestationen och så väcks lusten att göra mera.
Alltså, fram med böcker, papper, pennor och den klassiska musiken! Nu SKA det studeras och samlas studiepoäng!
Det är underligt hur det kan vara så mycket roligare att inleda någonting nytt än att färdigställa något redan påbörjat…
Hebreiskan har jag försökt lära mig hela hösten men nu när vårterminen inleddes började jag även läsa latin. Hör och häpna, det är mycket roligare att börja med latin än att plugga verbformer på hebreiska! Det är väl nu jag ska lära mig tålmodighet och beslutsamhet, antar jag. Det är bara att bita ihop och fortsätta traggla hebreiska.
Gott nytt år – igen! Ja, alltså kyrkoåret blev ju nytt redan för en dryg månad sedan och nu är det kalenderåret som bytt och i dagarna börjar den nya terminen med studier. Det är nystarter lite hela tiden!
När jag funderade på hur jag skulle hälsa gott nytt år här på bloggen så kom jag att tänka på kyrkoåret och frågan varför damp åter ner i mitt huvud. Varför byter kyrkoåret vid första advent? Varför inte på juldagen? Varför inte på påskmorgonen eller vid pingst? Det skulle finnas fina motiveringar till varför kyrkoåret borde byta vid dessa tidpunkter hellre än vid advent. Dessa motiveringar har säkert diskuterats genom århundradena av långt klokare huvuden än mitt men traditionen håller fast vid byte till nytt kyrkoår vid första advent. Enligt bysantinska traditionen bryter kyrkoåret den 1 september och den traditionen följer den ortodoxa kyrkan. För mig låter det ännu mera som “draget ur hatten” och när jag tänker efter så är nog bytet av kalenderår också “draget ur hatten”.
Sist och slutligen, spelar det någon roll när man har årsskifte? Vi har ju alla ett personligt årsskifte på vår födelsedag och Herrens nåd är var morgon ny som Lina Sandell skriver i sin morgonpsalm från 1874. Vi får helt enkelt vara glad åt varje ny dag vi får ta emot!
Gott nytt år och må det bli ett välsignat år för oss alla!
I november fick jag veta att teologiska studentföreningen brukar fira grötfest i början av december. Det är gulisarna som ordnar den och den börjar klockan 6 på morgonen. Ursäkta va? Klockan SEX på MORGONEN? Jahaja, ja vad annat kunde man vänta sig av en teologisk studentförening?
Nåja, vi var ett gäng gulisar som slog i hop våra klocka huvuden och planerade festen. Jag meddelade omgående att jag gärna tar hand om gröten för jag vet att jag har erfarenhet på den fronten och då vet jag exakt vad jag behöver tänka på. Vi pysslade ihop en riktigt fin anmälningslista och en hög med fina inbjudningskort för lärarkåren som sedan delades ut med sång i kafferummet. Vi träffades regelbundet och planerade flitigt och roligt hade vi hela vägen.
Så kom kvällen innan festen och vi strålade samman i Metodistförsamlingens utrymmen som vi fick låna för festen. Jag kom med hela bilen lastade med allt möjligt, det var som värsta cateringservicen! Vi pyntade salen och borden och fick till en riktigt julig och trevlig stämning.
 |
| Pysseltomtarna hade fixat till dekorativa bord |
 |
| Tomtemor och grötkocken |
Jag hade förberett mig för detta nattskifte genom att sova några timmar på dagen så jag var pigg och glad hela natten. Klockan två satte jag igång grötkoket och sen stod jag och rörde i grytorna mest hela tiden tills festen började.
 |
| Glögg serverad ut prima kaffekanna |
Vi inledde med glögg och pepparkaka innan några tredje årets studerande höll en liten andakt och sen satte vi oss till bords och avnjöt gröten.
 |
| Kön ringlande sig fram till serveringsfaten |
Ja, eller snarare så att de satte sig till bords för min vana trogen snurrade jag på i köket. Visst åt jag av gröten och den var så god som gröt ska va enligt mig men när jag ätit min gröt började jag städa undan i köket medan orken ännu räckte till. De andra stackars gulisarna såg mera överkörda och utmattade ut än glada festvärdar.
 |
| Tänk att så enkla ljus kan göra så härligt stämning |
Hur som helst så blev det en riktigt lyckad grötfest och festtalet hölls av amanuens Marjo Ahlqvist med en äran. Vid åtta tiden klingade min ork av och tröttheten sköljde över mig men då var det mesta över och det gällde bara att hålla sig vaken hela vägen hem. Jag kom helskinnad hem och slängde mig i sängen och sov några timmar. Nattskift är nog inte längre nåt jag saknar men erfarenheten är ändå inte dum att ha. Jag klarar ännu av det.
Vid lunchen idag blev det tal om en gudstjänst och om präster. Jag rekommenderade mina kamrater att gärna gå ofta i gudstjänsten och gärna se många olika präster. Som vaktmästare har jag sett så många olika präster genom åren och dragit mina slutsatser. En studiekompis opponerade sig mot att gå i gudstjänsten för att studera prästerna och menade att man nog ska gå i gudstjänsten men för sin egen själs skull, inte för att sitta och tänka på vad prästen gör och varför hen gör si eller så.
Jag håller både med och ändå inte. Nej man ska inte sitta och enbart fundera på vad prästen sysslar med eller hur och vad hen säger men jo, man ska gärna se hur många olika präster genomför gudstjänsten för att kunna hitta sin egen väg. För när man sitter där i bänken så händer det ibland att någonting klickar till och man kan tänka Så där! Så där vill jag också göra för det känns så bra! Eller sen kan det ibland bli till nej, nej det där vill jag undvika.
Men nu när jag tänker efter så vill jag att man deltar i olika prästers gudstjänster för att får en vana, för att kunna känna sig hemma i gudstjänsten och kyrkan och för att se att det finns många olika sätt att göra samma sak och alla sätt är okej. Det betyder att när vi sen söker vårt sätt så är det okej. Alla kommer inte att tycka att det är bra, och det behöver de inte heller men jag får vara präst på mitt sätt.
 |
| Lääninrovasti Esko Laine Bilden är från Motoristikirkko 2014 i Lundo och har egentligen inget med texten att göra |
Jag vill dela ett minne jag har om hur olika präster kan göra. Genom jobbet blev det länge så att jag mest deltog i gudstjänsten i hemförsamlingen och oftast med den egna prästen som gjorde gudstjänsten så som för oss var det vanliga. Sen fick jag en längre ledighet och av nyfikenhet sökte jag mig en gång till grannförsamlingens gudstjänst. Jag minns att jag satt och gapade. Jag blev så överrumplad av hur den prästen gjorde gudstjänsten och det berörde mig starkt. Det var egentligen ingenting konstigt men istället för att leda gudstjänsten från altaret bakom altarskranket satt prästen i första raden i kyrksalen och steg därifrån fram och ledde gudstjänsten i koret framför altarskranket. Jag fick en väldigt stark känsla av att den prästen var en av oss. Prästen var en del av församlingen men var den som ledde gudstjänsten. Jag hade aldrig förr sett något sådant och det berörde mig djupt.
Jag hade inte för avsikt att studera prästen i gudstjänsten men jag fick ändå en upplevelse jag ännu många år senare bär med mig. Jag vet att jag vill vara en sådan präst. Jag vill vara en av församlingen, en som alla andra men den som har i uppgift att leda gudstjänsten. I denna enkla handling fanns sådan värme och den talade mycket högre än några ord någonsin kunde göra.
Så min slutsats är att det är viktigt att se hur andra gör för att hitta sig själv och sitt sätt.