Ett ord jag minns

      Kommentarer inaktiverade för Ett ord jag minns

חֶסֶד [häsäd] är det hebreiska ordet för nåd. Nu ska jag inte börja någon längre exegetisk utläggning men det här ordet är ett av de få jag minns från min grundkurs i hebreiska förra året. Det är ju inte så illa att minnas ordet för nåd, eller hur?

Varför minns jag det ordet? Jo för att min lärare berättade om en lärd man som studerade hebreiskan och gäckades av detta ord. Ordet går inte egentligen att översätta rakt av med “nåd” men det är ändå den översättning man enats om. Den lärda mannen hade varit Israel och gått omkring och funderat på det här ordet. Hur ska man förklara det? tänkte mannen när han hörde en pojke på marknaden tala modern hebreiska och han bad försäljaren om חֶסֶד. Pojken köpte någonting i ett kärl och bad försäljaren fylla på med råge. Han bad om mera än han betalade för. Han bad om försäljarens goda vilja.

Nu vet jag inte om det här är en bra definition av nåd, att be om något man inte betalar för, men nåd är definitivt beroende av Guds goda vilja. Hur mycket vi än försöker kan vi aldrig helt och hållet klara av de bud Gud gett oss. Hur mycket vi än försöker gör vi bort oss varje dag. Hur mycket vi än försöker så räcker vi inte till.

Det finns bara en utväg. Att acceptera och erkänna att vi inte fixar det som krävs av oss och be om Guds goda vilja, be om nåd.

Samvetet gnager

      Kommentarer inaktiverade för Samvetet gnager

Idag åt jag lunch på en snabbmatsrestaurang i stan. Till min måltid bjöds jag på kaffe, te eller kakao eftersom jag är stamkund. På andra sidan gatan satt en kvinna och tiggde.  Hon satt på en papplåda ute i kölden och snöslasket. Jag har inte för vana att ge pengar till tiggare och ofta har jag inte ens kontanter på mig. På nåt sätt berörde tiggarnas öde mig mera idag än annars. Jag tog det te jag böjds på och gick tvärs över gatan. Jag gav muggen med rykande varmt te till kvinnan som satt där i kylan. Hon blev glad åt teét men hon vädjade efter mina pengar och visade ett slitet fotografi av tre små barn. Jag gav inga pengar utan gick min väg. I mitt samvete gnagde det. Jag kände mig usel för att jag bara gav kvinnan en mugg te.

Jag har allt jag behöver och mer därtill.
De som tigger lever hårda liv i usla omständigheter.
Varför ger jag inte mera? Varför delar jag inte av mig av mitt överflöd?

Jag känner mig som mannen i Matteusevangeliet 19:16-22

Då kom en man fram till honom och frågade: ”Mästare, vad skall jag göra för gott för att få evigt liv?” Jesus sade: ”Varför frågar du mig om vad som är gott? Det finns bara en som är god. Men vill du gå in i livet, så håll budorden.” – ”Vilka?” frågade han, och Jesus svarade: ”Dessa: Du skall inte dräpa, Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte stjäla, Du skall inte vittna falskt, Visa aktning för din far och din mor och Du skall älska din nästa som dig själv.” Då sade den unge mannen: ”Allt detta har jag hållit. Vad är det som fattas?” Jesus svarade: ”Om du vill bli fullkomlig, så gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.” När ynglingen hörde svaret gick han sin väg bedrövad, för han ägde mycket.

Det räcker inte att jag delar med mig av mitt överflöd. Jag borde dela med mig av allt jag har. Jag är bedrövad, för jag är inte beredd att göra det. Jag är inte kapabel att älska min nästa som mig själv.

Därför är det viktigt att jag fortsätter läsa hur berättelsen fortsätter i verserna 23-26.

Men Jesus sade till sina lärjungar: ”Sannerligen, det är svårt för en rik att komma in i himmelriket. Ja, jag säger er: det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.” När lärjungarna hörde det blev de bestörta och sade: ”Vem kan då bli räddad?” Jesus såg på dem och sade: ”För människor är det omöjligt, men för Gud är allting möjligt.”

För Gud är allting möjligt.

Det finns hopp.
Ännu är inte allt förlorat.
Det finns nåd.

 

Liturgi varvat med hosta

      Kommentarer inaktiverade för Liturgi varvat med hosta

Idag höll jag då min övningsgudstjänst. Spännande och jätteroligt!

Det som gav mig en extra utmaning var att jag i söndags drabbades av en flunssa som jag med allt våld har motat framför mig men inte blivit av med. Idag var rösten krasslig och pratandet lockade fram präktiga hostattacker. Jag hade förberett mig med ett glas vatten och utan det hade jag inte kunnat genomföra gudstjänsten. I ett skede var jag till och med tvungen att gå till sakrisitan och slänga en halstablett i munnen för att lindra svedan och kliandet i halsen. Trots det här handikappet genomförde jag min gudstjänst och det gick utan större missöden. Några små missar gjorde jag men det märkte inte mina kurskamrater dess mera av så jag är riktigt nöjd.

Nette

Skärmdump från inspelningen av dagens gudstjänstövning. Därav den usla bildkvaliteten.

Omdömet jag fick var att jag utstrålade lugn och att jag verkade veta vad jag höll på med. De menade att mina tio år som vaktmästare nog gett mig en vana och säkerhet att stå framför församlingen.

Jag känner nog av en viss adrenalinkick idag. Jag känner mig som en segrare som övervann röstens trilskande! Nu får jag ändå betala för det med ont i halsen och några dagars tystnad så att rösten får återhämta sig.

 

 

En kärleksförklaring

      Kommentarer inaktiverade för En kärleksförklaring

En av mina studiekompisar har varit singel länge och kom förra året på den fina idén att ge nyårslöftet att hon skulle gå på åtminstone en date under året. Det hon antagligen inte tänkte på var att 1) Man ska önska sig saker med eftertanke, för man kan få det man önskar sig. 2) TSF:are kan vara bredvilligare och behjälpligare än man egentligen önskar sig.

När året så närmade sig sitt slut var det några studiekompisar som visste om nyårslöftet som tyckte att det kunde behövas lite hjälp på traven. Under stort hemlighetsmakeri letade de upp några date-kandidater, intervjuade dem och utsåg en enligt deras tycke lämplig date. Så en vacker dag när tiden var inne skulle allt detta avslöjas. Jag blev invigd i Den Stora Planen ungefär en kvart innan singeltjejen skulle få veta. Spännande värre! Hur skulle hon reagera? Hur skulle man på möjligast skonsamma sätt berätta detta? Ett helt gäng satt runt kaffebordet när Den Stora Planen avslöjades för singeltjejen. Hon blev så fullständigt överrumplad som man bara kan bli! Vilka galna vänner hon har! När den första chocken lagt sig går hon med på att gå på date med denna helt okända man. Hon säger att det här tar hon som en kul grej – och det ÄR det ju också! Vännerna har ordnat så att de ska gå på kaffe en eftermiddag. Kravet från vännerna är minimi 15 minuter och strategier läggs upp för hur man får tiden att gå om det visar sig vara en tråkmåns. Skratten skallar kring bordet. Stämningen är hjärtlig blandad med spjuveraktighet. Det blev en lyckad kupp!IMG_20160215_080236-01

Den här historien vill jag berätta för att på nåt sätt belysa den härliga, galna, omtänksamma, varma, ljuvliga stämning som kan råda bland teologer. När samma singeltjej fyllde år för en tid sen var Mysis fullt av vänner som skramlat ihop till skumppa och tårta. Åter en gång överraskade man. Intet ont anande öppnade hon dörren till Mysis och möttes denna gång av hela gängets sång och hurrarop. Det finns en kamratanda som jag älskar. Jag känner mig lyckligt lottad som får vara del av den. Tack för att Teologiska StudentFöreningen finns!

Hur gick daten? Den lär ha gått bra och verkligen varit en kul grej men så vitt jag vet är singeltjejen fortfarande singel.

 

Att leka präst

      Kommentarer inaktiverade för Att leka präst

I år deltar jag i kursen liturgisk-homiletiska övningar. För den oinvigde låter det fint men säger inte ett smack vad det egentligen är. Det handlar om gudstjänster och förrättningar. Vi som siktar på att bli präster övar oss på att planera och genomföra gudstjänster. Vi har sångövningar där vi lär oss psalmer men främst de avsnitt i gudstjänsten som prästen sjunger. Vi bekantar oss med förrättningar och övar oss på varandra. Förra veckan döptes en docka på flera varv och vi hade verkligt roligt. IMG_20160203_103745Det är spännande värre och jätteroligt. Vi är en grupp på 14 studerande och vi gör övningarna tillsammans. Det är en härlig varm och tillåtande stämning i gruppen. Vi genomför övningarna så autentiskt det bara är möjligt och på fullaste allvar. Misstag händer och det är de bästa lärdomarna. Det är genom dem vi lär oss vad som kan hända och hur man ska göra eller inte göra.

Övningarna sker i Skarpskyttekapellet i Åbo domkyrka. Det är ett litet trevligt kapell som samlar gruppen till en fin liten församling. Vi har en kantor med oss och han är grymt duktig. Vår lärare filmar gudstjänsterna för att vi ska kunna se hur vi själva agerar. Det är garanterat den bästa metoden och den svåraste när man ser sig själv. Vi är nog alla vår egen största kritiker. Alla som hittills hållit sina övningsgudstjänster har varit otroligt duktiga. Det har inte känts som övningar utan det känns som riktiga gudstjänster. Det är det bästa vitsordet av alla.

Inkommande onsdag är det min tur att hålla min första gudstjänst. Man kunde tycka att det säkert är lätt som en plätt efter alla mina år som vaktmästare. Visst har jag erfarenhet av gudstjänster men inte av att vara den som leder. Det pirrar lite i magen, kan jag berätta. Jag har förberett mig och gjort det förarbete som hör till. Jag har gått igenom mässformuläret och valt psalmer, funderat på vilken bön, vilken syndabekännelse, vilken avlösning, vilken tacksägelsebön och en del till jag vill använda i just den här gudstjänsten. Det finns långt flera moment att bolla med än vad man som gudstjänstbesökare tänker på. Jag har läst predikotexten, funderat, analyserat, våndats och skrivit min predikan. Under alla dessa förberedelser har jag känt att det här är just det som jag vill syssla med. Det känns så rätt, så bra. Få se om jag har samma känsla efter gudstjänsten…

Så många ord

      Kommentarer inaktiverade för Så många ord

Det känns som att det finns en hel del man borde ta ställning till, så mycket man borde kommentera. Jag tänker på den allmänna debatten och allt som ventileras i sociala media. Det finns så mycket att jag blir matt. Jag orkar snart inte höra mera om rasism eller flyktingar eller regeringen eller nånting alls. Ännu mindre orkar jag ta ställning för eller emot, argumentera och debattera. Jag känner mig övermätt på ord och på samma gång blir munnen torr och jag vill inte säga nåt alls. Så jag skriver ett inlägg utan att egentligen säga nåt alls.

Ord

Det här sammanfaller lite med studierna där predikan diskuteras och analyseras.
Ord, ord, ord…
Kandidatavhandlingen flåsar mig i nacken och behöver bearbetas.
Ord, ord, ord…
Däremellan finns grekiskan och kursen om reformationens minnesplatser.
Ord, ord, ord…

Jag sade en gång att det är konstigt hur trött jag är, för jag gör ju ingenting, jag studerar ju bara. Den jag talade med brast ut i ett hjärtligt skratt. Den var en studiekompis som visste hur betungande det kan vara att studera. Att proppa huvudet fullt av ny kunskap är krävande och tungt. Men ändå, någonstans i min tankevärld finns nedvärderingen av studierna. Tanken, att studera är nåt man kan göra i förbifarten. Det är så fel det kan bli och ändå hänger den dumma tanken sig kvar i min hjärnas skrymslen.

Nu är jag trött på ord.
I morgon ska jag ta nya tag.
Hitta nya ord.

Jag predikar?

      Kommentarer inaktiverade för Jag predikar?

Jag har börjat bekanta mig med predikokonsten, homiletiken, och det skall erkännas att det är med skräckblandad förtjusning. Hur ska jag kunna predika Guds ord rent och rätt? Jag vet ju så lite om exegetik, dogmatik, liturgi och allt annat som jag borde behärska! Enda trösten i tanken är att det är Guds Ande som verkar genom predikanten. Jag får tro att jag får hjälp på vägen.

Dessutom är jag ju bara i början. Jag läser och övar nu för att lära mig. Då behöver jag ju inte kunna allt ännu utan det kommer med tiden (får man hoppas). Det känns ändå verkligt spännande att jag ska svarva till en första predikan ganska snart. Det är en övningspredikan men ändå en predikan!

Det jag läser är grymt intressant! Martin Lönnebos bok Homiletik är nästan lika gammal som jag själv men den är fortfarande en bra bok. Det finns en hel del att lära sig i den och allra helst skulle jag vilja ha en egen i bokhyllan men det säljs inga nya längre. Den bok jag lånade från biblioteket har gått genom många händer och är rejält sliten och klottrad i. Så om du vet om nåt exemplar som bara samlar damm är jag intresserad!

homiletik

Så här borde biblioteksböcker inte få se ut.

Jag tänkte berätta om två saker jag kom att tänka på. Dels hur många predikningar en präst håller under sitt yrkesverksamma liv, dels hur få som egentligen lyssnar till dem. Att hålla så många predikningar tänker jag är att vara som en vattendroppe. Varje liten droppe för sig gör ingen större skillnad men när vattnet droppar på en sten urholkas den med tiden. På samma sätt kanske det kristna budskapet nöts in i dem som lyssnar? Att det sen är så få som på riktigt lyssnar kan kännas tröstlöst för predikanten men jag tror starkt på att en predikan har uppfyllt Guds plan om den når en enda människa. Om en predikan kan trösta, väcka, förändra, beröra en enda lyssnare är det en bra predikan. Att jag som predikant kanske aldrig någonsin får veta vad min predikan åstadkommit gör inte predikan mindre viktig eller sämre.

Som du ser, jag tror att predikan är viktig och jag är hoppfull angående dess betydelse!

Kickstart!

      Kommentarer inaktiverade för Kickstart!

I morgon börjar föreläsningarna igen efter julen. Pang på rödbetan med grekiska klockan åtta på morgonen. HUR ska jag orka släpa mig ur sängen den tiden på dygnet när jag vant mig med lugna långsamma morgnar då jag fått vakna utan väckarklocka? Fått spendera en timme eller två på att äta morgonmål. Hujedamig. Det blir lite som att hoppa i en vak med kallt vatten.

Början på terminen ser ut att bli arbetsdryg med restjobb på kandin och en hel massa annat som ska göras. Det allra mesta är ändå sådant som jag tycker att ska bli roligt att ta itu med. Som liturgisk sång och gudstjänstövningar. Tänk att få studiepoäng för sånt! På det stora hela ser jag fram emot den här terminen fast jag nog planerat in aningen mycket åt mig. Få se hur väl planerna håller, för de är ju ändå bara planer.

Så måste jag passa på och skryta lite, för jag är rätt nöjd med mig själv och att jag faktiskt klarade av det jag föresatt mig! Jag planerade in att klara av en läskurs på 6 studiepoäng under jullovet och det skrev jag om här. Med en sista slutspurt idag skrev jag färdigt bokrecensionen. Ändå upplever jag inte att jag stressat utan jag har firat jul i lugn och ro. Hunnit ett varv till Oslo strax före jul och en dag till Stockholm nu i veckan. På nåt sätt är jag nog ändå färdig för en ny termin och rutiner igen.

Hur tänker de andra?

      Kommentarer inaktiverade för Hur tänker de andra?

Min goda vän Laura formulerade ett blogginlägg som jag nästan kunnat skriva själv. Vi tänker bra lika i den här frågan. Det handlar om det invånarinfo som ordnades i Pargas här om dagen. Tillfället nådde över nyhetströskeln men tyvärr inte av så värst smickrande anledning. Svenska YLE rapporterar här och Åbo Underrättelser rapporterar här (kräver inloggning) och Pargas kungörelser rapporterar med en videosnutt här.

Jag har funderar på dessa, oftast unga män, som med hatisk retorik skriker ut att flyktingarna kommer att våldta finska kvinnor. Att flyktingarna är instabila personer med krigstrauman som leder dem till våldsbrott. Att ett flyktingboende skulle sänka värdet på fastigheterna i närheten. Att våra skattepengar slösas på lyckosökare som låtsas vara flyktingar. Jag har funderat på dessa påståenden. Varifrån kommer allt detta hat och på vad grundar dessa uttalanden sig egentligen?

När jag bedömer andra så gör jag det långt utifrån mig själv och mina erfarenheter. Jag erkänner att jag generaliserar och utnyttjar förutfattade meningar. Om jag antar att dessa män gör sina uttalanden med samma bakgrund så säger ju uttalandena mera om den som säger dem än om dem som de uttalas emot. Om det är så här dessa män tror sig reagera om de flytt till ett främmande land undan våld och förstörelse så finns det fog för att vara rädd för dem. För vad talar för att de inte skulle ta till det våld och de våldtäkter de talar sig så varma för?

Okunskap föder rädsla, rädsla föder hat, hat föder våld. Den här ramsan kan vi väl lite till mans. Frågan är hur man ska lyckas sprida kunskapen så att rädslan, hatet och våldet skulle försvinna? De som redan hatar och har nära till våld är inte så mottagliga mot sakargument. De verkar se världen genom svart-vita glasögon och omtolkar fakta så att det passar in i deras världsbild. De verkar finna trygghet i sin svart-vita världsbild och håller krampaktigt fast i den.

Till slut vill jag lyfta fram även den här bloggaren, Nyfiken i en strut. Bloggaren var själv med på infotillfället och har skrivit ner sina funderingar och tankar här.

Julläsning

      Kommentarer inaktiverade för Julläsning

Böcker hör julen till. Det tror jag många skriver under. Jag önskade mig och fick ett par böcker i gåva. Tre böcker står vid datorn och väntar på att bli recenserade. Jan Guillous senaste bok, Blå stjärnan plöjde jag genom när jag gjorde en veckoslutsresa före julen. Den var avkoppling från vardagen och ett nöje att läsa. De andra är inte riktigt lika fascinerande att traggla sig genom.

boktorn

Den tunnaste boken, den som Per Harling skrivit om Lina Sandell, har jag läst och recenserat. Det är en lättläst populärvetenskaplig bok och garanterat en pärla för den som ska leda en psalmafton i församlingen. Man får en kortfattad biografi och intressant information om de av Lina Sandells psalmer som finns i Den svenska psalmboken.

Det som fascinerar mig är hur hon kämpat med sin tro. Hon ville tro men det var inte alltid så lätt, som det kan verka när man läser att hon skrivit omkring 2000 andliga sånger! Hon hade ett svårt liv kantat av sjukdom och sorger och genom allt detta håller hon krampaktigt fast vid Jesus. Det finns hopp för oss alla som vill tro men tvivlar. Även Moder Teresa kämpade med sin tro. Inte ens blivande helgon har haft någon helt självklar tro. Det är inte lätt att tro, inte för någon verkar det som.

Nu ska jag sätta ögonen i boken om Agricola. Det ser jag fram emot för jag tycker att han är en av de personer i vår kyrkohistoria som man bara måste kunna någonting om. Man kan inte gå krok runt honom i Finlands historia. Efter det ska jag läsa om Jacob Tengström. Det är inte heller en man som gått obemärkt genom vår historia. Jag valde ändå den boken för att Tengström ligger begravd i Pargas bredvid kyrkan jag jobbar i. Det är lite lokalhistoria på samma gång.
Så inte lär tiden bli lång fast det är ett par veckor kvar av jullovet.